Vad är grejen med alla emo-kids som plötsligt poppat upp i stan? Eller har de funnits där länge? Just idag tyckte jag mig se ovanligt många. Tycker de om kyla? De tycker i alla fall om att sitta ned på marken, tillsammans, i grupp precis som lemurer.
En gång hörde jag Ronny Svensson, filmmannen med guldtand, säga att han hade en "emodotter".
Jag tyckte det var fint. Som en pappa som liksom fattat dotterns stil. "Jag har en synthdotter", "Jag har en gothdotter".
Men nu börjar jag undra om det där med emo är så bra egentligen. Alla tonåringar mår ju dåligt och skriver dikter om ensamhet, och kanske är det fint att det finns en slags livsstil där man inte försöker ta sig ur det hela utan tvärtom omfamnar ingen-förstår-mig-tiden?
Men alla har rätt till en riktigt jobbig tonårstid. Jobbigt att vara deprimerad sextonåring och alla bah "Men Gud vad du är emo".
2 kommentarer:
Det är viss skillnad mellan att ha en normalt svår tonårstid och att göra en grej av att skära sig i armarna; det hela har gått såpass långt att t.o.m. vår ST-läkare pratar om fenomenet som emo-flickor. Och även om detta säkerligen inte är rättvist mot musik- eller klädstilen så har det ändå blivit något slags likhetstecken mellan rakbladsbitna handleder, bilder tagna i såhär-ser-jag-ut-när-jag-suger-av-dig-vinkeln, taffligt skrivna dikter och ordet emo.
Asså, är inte Emo egentligen samma sak som got, fast från Kalifornien istället för Sheffield?
Skicka en kommentar