Where tourists never go

Roppongi. Inte det roligaste omradet i Tokyo. Vi kunde inte for vart liv hitta ett shoppingcenter. Forst var vi i Roppongi Hills som ar en superstor galleria. Men vi hittade inte affarerna sa bra. Kalle akte upp i ett torn.
Sedan forsokte vi hitta den andra gallerian. Hittade den inte. Hur kan en galleria bara forsvinna? Vi aker tva tunnelbanestationer for att hitta den lattare. Men det finns ingen galleria dar. Vi svar over Kalles guidebok (TimeOut), och min (LonelyPlanet) namner inte ens den andra gallerian. Vi fragar lite folk pa vagen. Vi tycker oss utlasa, fran deras svar, att det finns en galleria.
Vi gar vidare och hamnar sa smaningom vid Roppongi Station igen, som vi precis lamnade for att aka till galleria nummer tva.

Jaja. Sant hander. Vi gar lite till. Tanker pa att det ibland ar trevligt att ga vilse. Tanker pa att det regnar och vi tog med ett paraply i morse och jag bar det under armen jattelange men nu ar det plotsligt borta. Och eftersom jag laser Chuck Klosterman nu undrar jag om det ar sant det han sager att Nar Harry motte Sally ar en enda stor livslogn och bluff och enbart designad till att ge fula och feta manniskor hopp. Fa dem att tro att de minsann han en chans for deras basta kill/tjejkompis kommer bli kara i dem forr eller senare. Och feta och fula manniskor utgor en stor del av biobesokare varlden over.
Jag haller nog med Chuck. Nar Harry motte Sally ar inte raddningen eller sanningen, det ar lognen, som haller oss levande.

Och sa helt plotsligt star gallerian bara dar. En hel galleria. Som plotsligt bara star dar.

Och nu ar vi hemma igen och Kalle packar. Det ar hans sista dag har, han aker i morgon. Jag ar kvar. Jag har inga planer. Jag ska hanga med brorsan och ata donuts. Jag ser fram emot det. Bade brorsan och donutsen.