Det ultimata plagget

Jag har svårt med jeansjackor. Inte på andra - det är ett ypperligt plagg, kanske det förnämsta och mest allsidiga som finns.
Men av någon anledning är det svårt för mig att bära en utan att se butch ut.
(Kan tilläggas att det är likadant med väst. Och långkjol. Varför jag nu skulle vilja ha långkjol.)

Men mången gång har jag passerat Gul & Blå och tänkt "Där har de fina jeansjackor. Man skulle gå in någon dag och prova".
I fyra månader har jag tänkt så, för att vara exakt. Och idag gick jag in.

Den första - FÖRSTA - jackan jag provar satt som en smäck. Det var liksom för lätt, jag blev skeptisk. "För liten" mumlade jag och fick en suck till svar någonstans ifrån, jag såg bara inte varifrån.
"Äh! Är den ju inte alls! Prova en större så får du se, den ska ju inte vara för stor, den tänjer ju ut sig", säger en besvärad röst.

Inser att rösten talar till mig.

Rösten tillhör en tuff tjej i ljus jeansjacka. Hon verkar jobba där. Hon bokstavligen föser fram mig till en större spegel och säger "Du ser!" lite triumfierande, som ett "vad var det jag sa?" och tillägger att man antingen köper en jeansjacka som är lite för stor och tvättar den i sextio grader (underförstått; men då är man ju lite puckad) eller så köper man en lite för liten och tänjer ut den eftersom man inte ska tvätta den på ett år, typ.
Allt framfört med en uttråkad "men det vet väl alla"-röst.

Jag blev mycket imponerad av henne. Så där tycker jag en expedit ska vara, de ska fullkompligt tvinga en att se så bra ut som möjligt. Att handbegripligen om så behövs, få kunden att se sig själv i spegeln och inse att jackan är för stor eller för liten eller alldeles, alldeles lagom så vad är det att bråka om?

Ingenting, insåg jag glatt och halade fram mitt kreditkort. Och nu har jag glidit runt i min nya jacka och känt mig som a million dollar hela dagen. Tack!