Ångest till frukost

Det var väl inte bättre förr, helt enkelt.

Börjar dagen med att se Revolutionary Road, skön femtiotalsångest med Kate Winslet och Leo DiCaprio. Två timmar skrik, bråk och tårar. Om drömmarna som aldrig blev någonting och hur lätt det är att beskylla någon för det. Kate/Aprils skådespelardrömmar i det här fallet, som aldrig tog fart. Istället blev det barn, villa och förort. "Och här går vi omkring och tror att vi är förmer än dem, än alla andra i området, men vi är precis som dem, ingenting".

Och April gör det lätt för sig, och skyller på Leo. Hur hans plan om familj gjorde att hennes dröm fick stryka på foten. Men var det verkligen så? Är det verkligen så? Kanske inser man någonstans, längs vägen, att drömmen inte håller. Men hittar man inte en ny att hålla fast vid så är det lätt att bli bitter. Eller orättvis. Eller båda delarna.

Jag har alltid drömt om att bli journalist. Sedan jag var tolv och gjorde egna tidningar till brorsan och grannarna. De hette "Nonstop" (brådmogna nöjesreportage) och "Hundexpressen" (riktad till en yngre målgrupp, mycket knep och knåp)

Sedan gav jag upp den drömmen när jag insåg att det fanns en möjlighet att den inte kunde bli av. Säkert skälet till att jag aldrig sökt till Journalisthögskolan. Jag trodde inte att jag skulle komma in. Att försöka är ju första steget mot ett totalt misslyckande. Jag kände inte att jag hade råd med ett sådant.

Det var dumt.

Tänker jag och känner att jag vill trösta både Kate och Leo när de står där och skriker åt varandra och ser livet, planerna och drömmarna försvinna vid horisonten. Drömmar, även om de inte blir av, har liksom också en funktion. Söta, rara ni.