Men nu kom jag precis på varför jag provocerades av Synecdoche, New York. Den är två timmar lång och handlar om...tja, säg det. En regissör som försöker sätta upp den sannaste, största, ärligaste skildringen av livet som någonsin skådats, sp vitt jag förstår.
Här är provokationen: detta är en film om en människa som försöker SKILDRA LIVET men som inser att LIVET är för STORT för att SKILDRAS.
Livet är för stort för att greppas. Än mindre skildras. Vad kan man berätta om livet? Och sen dör man.
Vari ligger själva provokationen? Kanske att det någonstans är så pretentiöst att ens försöka, kanske är det det som stör. Är det ens möjligt att lyckas? Det är som att försöka förklara konst. Kan vi ens försöka? Nej, det blir bara jobbigt och någon gubbe som sitter och pratar om stadens rytmer och hur man ser dem i ett enda blått streck.
Precis som det här slutar med en åldring och hans avföring och någonting om att vi aldrig får förlåtelse men å andra sidan fattar vi ändå inte vad vi gjort med våra liv och vad vi ska be om förlåtelse för.
Satan, sånt här får mig bara att vilja kolla på Snobben. Eller något annat begripligt och lättsmält.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar