Jag älskar ju småkillar i kortbyxor och vattenkammad snedbena. Jag får tårar i ögonen bara jag ser dem. Filmer med lekfulla, lite ensamma och totalt oskuldsfulla småkillar får automatiskt mitt hjärta att blöda.I morse bänkade jag mig framför visningen av Pojken med randig pyjamas och började mysa redan i scen ett när lillkillen Bruno (Asa Butterfield) leker flygplan med sina välartade kamrater. "Det här blir en fin och mysig film", tänkte jag och sjönk ned lite extra i stolen.
En och en halv timme senare vinglar jag ut ur biografen helt knäckt. Förstörd. Som om jag fått inte bara ett men flera slag i magen. Det här kan vara en av de mest brutala filmer jag sett. Någonsin.
Spontant, efter morgonens upplevelse, kanske det inte är en så dum idé att visa Pojken med randig pyjamas för kidsen i skolan istället för Schindler's List. För mig smakar den mer blod, pliktkänsla och oförmåga än någonting annat.
Och jävlar, det är ingen smak för blödiga hjärtan som mitt. Men en jobbigt uppfriskande sådan. Om inte annat så för att julklappsinköp och utförsäljningsreor känns generande världsliga efter det här.
2 kommentarer:
Visste du inte vad den handlade om i förväg, eller tänkte du bara att det inte skulle vara så illa?
Om jag visste att den handlade om vattenkammade gossar och en fin vänskap? Ja.
Om jag visste att den handlade om gaskamrar, arbeitsläger och brutalitet? Nej.
Jag trodde det var en barnfilm. Och det är det väl, om man tycker att barn borde få smaka blod lite då och då så de lär sig nåt.
Skicka en kommentar