Jazzin' away

Kära vänner!

Det här är jag jazzin' away. Jag gillar att köra mina verbala jazzhands. Det vet ni. Det tänker jag fortsätta att göra också, men på en annan adress. Nämligen den här: www.folkvett.se/jazzhands

På folkvett.se hittar ni mig och några finfina kollegor. Vi känner inte varann. I alla fall känner inte jag dem, men vi drivs alla av att skriva saker på bloggvis och därför samlas vi under gemensam flagg. Jag tycker det är bra.

Allt fortsätter som vanligt alltså. Same but different, som det heter.
Vi ses där helt enkelt!

Bästa hälsningar
Jazzhands aka Caroline Hainer

Breaking News

Jag avslöjar det nu; Jazzhands ska byta adress. Jazzhands flyttar. Till en betydligt enklare adress än den nuvarande.

Lite sorgligt. Det har varit en bra adress. Ett home away from home. Men det här är endast en fysisk flytt. I sinne och form förblir Jazzy densamma.

Stay with me.

"Gammelmedia"

Det här kan ju inte tillhöra vanligheterna "in this day and age", att få ett brev helt och hållet skrivet på en gammaldags skrivmaskin. Observera lite Tipp-Ex mellan "Stan" och "bilagan". Understrykningen av Stockholm är gjord manuellt.

Jag har nålat upp kuvertet på min anslagstavla.

Konversation på Facebook

Caroline
Du ska inte se schlagern på storbild, duuuuude?

Jonas
no way, josé
jag ska på födelsedagsmiddag hos min syster (skönt att ha en ursäkt)

Caroline
Äh, tönt

Jonas
Men du ska dit och sjunga karaoke?

Caroline
Men nästa lördag då? Då är det ju FINAL
Jag har bestämt mig för att totalt omfamna schlagershittet i år så svaret är ett rungande ja.

Jonas
då ska jag på konsert på Kungliga Dramaaaaatiska teatern

Caroline
Again: tönt!
Nästa gång vi ses blir det fan wedgie...

Jonas
Åh, din gamla mobbare. Där har du din romantitel: "A bully in nerd's clothing"

Caroline
Bra. Och precis som senaste 24 börjar med ett långt försvarstal för tortyr ska min roman börja med "Det finns faktiskt tillfällen då en wedgie är absolut nödvändig"

Jonas
Det är i höjd med "Äntligen stod prästen i predikstolen."

Den insmickrande känslan av att vara ett A-barn

Jag är först på kontoret igen. Igen! Jag älskar den lagom pösiga känslan som infinner sig, ungefär som man vunnit en tävling. Jag vann, jag kom in först på kontoret. A-barnet strikes again.

Igår träffades två A-barn hemma hos mig; jag och Linnéa. Jag vet inte vem av oss som är värst/bäst. Vi är båda fenomenala på att planera, strukturera, göra to do-listor och hålla oss till planer men ändå vara öppna för variation. Möjligen är Linnéa lite bättre på att tänka praktiskt. Vi diskuterade våra maskeradplaner. That's right, det är maskeraddags. Alldeles för lite maskerader nu för tiden. Vi betade av allt; lokaler, musikmöjligheter och bästa, möjliga matlösning. Sedan fikade vi på Nigella Lawson-vis med finsnacks (varma smörgåsar med kvalitetsmarmelad och en hemgjord semla. Exklusivt te till) på finporslinet. Vi beklagade oss lite över att man inte hinner städa, baka eller tvätta så mycket när man jobbar heltid.

Ack ve.

Nej, jag vet inte heller vad som menas

Andras drömmar är vanligtvis föga intressanta. Så jag lovar att hålla det kort:

Jag drömde att jag hade en kärleksförhållande med en bergsåsna (som i och för sig mer såg ut som en ponny) som heter Tony. Han var känslig, romantisk och uppskattade litteratur.

Vi fick hålla vårt förhållande hemligt, bara en kompis (Tonys egentliga ägare) kände till det hela. När kompisens mamma ville döda Tony och servera honom som mat fösrökte vi rädda Tony. Det slutade med att vi lyckades och Tony försvann upp i bergen. "Han är baptist, förstår du", förklarade kompisen. "Han kommer att ta sig upp till templet där på bergets topp. Han kommer klara sig".

Det är tveksamt om jag tar upp den här drömmen med min terapist på måndag. Troligtvis inte.

Breaking news!

En tant på redaktionen säger "Spielbög" istället för "Spielberg".
Det är så bra att resten av veckan kommer te sig som tråkig, vad som än händer.

Kris i befolkningsfrågan

Allt beror på inställningen till "pretantioner" och "seriositet".

Ser man schlagerspektaklet som ett försök till att framföra musik som förtjänar att tas på allvar, eller ser man det som en show där de medverkande är med i en lek där reglerna sträcker sig bortom de gängse.

Jag har ju som bekant svårt med pretentioner. Jag har svårt för modern konst, blir provocerad av konceptuella saker, fattar verkligen inte Fifth Avenue Show Repairs kläder (en organformad ficka på utsidan av en parkas. "En fin detalj" enligt A. "En ful, onödig klump som förstör en i övrigt schysst jacka", enligt mig).

Så.

Med det i bagaget är det inte så konstigt att jag applåderar Star Pilots i Melodifestivalen. Ett gäng dudes som har kul, klär ut sig och formar en mänsklig pyramid. Love it. De snor en låt rakt av, rycker på axlarna och tar på sig pilotglajjor. Det är bra.

Att uppskatta till exempel Sarah Dawn Finer, som går in i tävlingen med någon slags ballad som hon sjunger på allvar, är för mig svårare. Mycket svårare. (Att hon gör någon form av tackhälsning genom att sätta handflatorna mot varandra, mot bröstet gör att jag närapå ogillar henne) Hon har ambitioner, jag skulle vilja säga pretantioner med tanke på forumet. Och sånt tycker jag är uttråkande. Jag vill bli underhållen istället. Förra året hade Christer Sjögren min röst, han hade precis rätt attityd till det hela. Skön dänga också, och lite bensprattel.

...och det är precis här som mina åsikter skiljer sig från seriösa människor som till exempel DN-Mattias. Och det är precis här vi i tysthet agreee to disagree. För, som sagt, det handlar om en grundinställning. Och sådana är svåra att rucka på.

PS: Ja, det står alltså "Carpe Diem" intatuerat på "pilotens" arm. Vissa skulle hävda att det tyder på pretantioner men jag väljer att inte lyssna på det örat.

Jag lägger min röst på Val Kilmer

För övrigt anser jag att Val Kilmer bör vinna melodifestivalen i år.

Såg schlagerfestivalen på storbildsteve igår (frågor på det?).
Jag resonerade som så här att om man ska se schlagern på storbild (och det ska man) så bör man omfamna hela spektaklet, alltså i all sin svenniga glans, och köra ett svennebananrace fullt ut.

Så det fick bli O'Leary's. Gratis popcorn, unga snubbar med beanie på sig inomhus, fulla tjejer med cleavage, burgertallrik och "tjejerna från jobbet"-gäng.

Det var fullpott med andra ord.

Dåligt ljud, dock, men fantastiskt stor bild! Så kanske missuppfattade jag låtarna en aning - de hördes faktiskt inte - och gick denna vecka mer på scenshow än melodi. Kanske var det därför jag inte för mitt liv kunde fatta att Mattias favorittippat den där storbystade lajverskan Dawn Finer. Att hissa upp sig själv på en - fysisk alltså - piedestal gör ingen schlager.

...Men det gör ett gäng Top Gun-imitatörer och en Val Kilmer på lead!

Jag blev först stum när Star Pilots gick på. Mållös. Absolut mållös. Många tankar rusade genom huvudet. Är detta möjligt? Vilket år befinner vi oss i? Har jag missat nåt? Och har jag inte hört den här låten förut? Men sedan satte hjärnan ned foten och sa "Omfamna, för fan! Du bad om svennighet och när du får det så blir du snobbig och hånar? Det är fel!"

Hjärnan har rätt.

Vad begär jag? Underhållning, en scenshow utan like och en skön dänga. Star Pilots levererade. De får min kärlek, därför.

Mattias hotar mig med saker. Jag tror till och med att han skäms för mig. Och jag är ledsen, vännen, jag är verkligen hemskt ledsen. Men de där piloterna talar till mig. På ett sätt som inga pampiga fantasy-bröst i världen kommer att göra. Jag vet att det smärtar dig att höra, men jag la ungefär trettio spänn på att rösta fram dem till andra chansen igår. Jag röstade på dem tre gånger. När man ringde svarade de och sa "Hej, vi är Star Pilot! Tack för att just DU röstar på oss!".

Nej, det är NI som ska ha tack, viskade jag ödmjukt. För att ni ger mig allt jag vill ha en lördagskväll på O'Leary's.

Världens konstigaste bild

Nej, inte idag heller

Jag var på plats, stod utanför affären efter tolv. På lappen står det tydligt (okej, inte tydligt men det står i alla fall) att butiken har öppet mellan elva och tre på lördagar.
Jag får nog av detta hycklande. Ett hån rakt i ansiktet på mig! Jag ringer därför mobilnumret som står skrivet bredvid öppettiderna. En kvinna svarar. Jag lägger fram mitt ganska enkla ärende. Hon säger att hon haft "så många feng shui-uppdrag" att det inte blivit av att vara i butiken. (!)
Det är ju heller inte "en butik i traditionell mening" om jag förstår vad hon menar. (Det gör jag inte.)
Jag frågar om hon över huvud taget ska vara i butiken idag. Ja, okej, säger hon. Hon ska komma klockan två.
"Ni stänger tre?" frågar jag för att försäkra mig om att kvinnan menar allvar - hon ska komma till butiken en timme, fast lappen säger att de har öppet fyra.
"Ja" säger hon.

Jag lurar som en katt. Kvart över två är jag där. Dörren är stängd.
Dörren är stängd.

Asså, dörren är stängd. Men en besvärad kvinna står inne i butiken. Hon öppnar. "Var det du som ringde?" frågar hon och jag svarar ja.
"Du, jag behöver springa ett ärende till kemtvätten. Kan du komma tillbaka om fem minuter, tror du?"
"Va?"
"Ja, jag måste springa ett ärende"
"Då är klockan alltså strax över halv...?"
"Ja? Vaddå? Var det något särskilt du ville titta på eller?"

MEN HERREGUD!

Är det idag det ska ske?

Det finns en affär på Skånegatan, förbi Nytorget men inte ända vid Vitabergsparken. Jag vet inte vad den heter, men jag har gått förbi den säkert trettio gånger nu. Alltid stängd.
Men den verkar ändå leva ett slags liv för någon skyltar om och en porslinshund har bytt plats i affären flera gånger mellan tillfällena jag har stått och spanat in genom fönstret.
Jag har varit så nära. En gång var jag där då någon hade satt upp en skylt om att man stängde tre den dagen. Klockan var fyra.
Förra helgen kom jag tio minuter efter att en lapp meddelade att de hade gått.
Affären är ett mysterium.
Men det som retar mig är att i stort sett allt därinne ser ut som något som jag vill ha. Som skulle kunna passa i mitt hem. Som doftljuset "Bibliothèque". Vem vill inte ha det?
Idag är det lördag och jag gick upp tidigt. Dels för att jag är svenneskadad och dels för att jag tänkte, med någon slags nyfunnen målmedvetenhet, att idag ska bli dagen då jag faktiskt lyckas gå till den mystiska butiken utan namn då den är öppen.
Ironiskt nog är detta också helgen då jag har mindre pengar på mitt konto än under studietiden. Skattmasens fel. Det skulle var väldigt oklokt av mig att köpa "ett exklusivt doftljus" när masen kräver trettio, fyrtio tuss. Men jag ska inte låta det stå ivägen för mitt mål!

Avtackning

Det är avtackning för en tjej på ekonomin idag. Det påminner mig om en vän till mig som slutade på sitt jobb tre gånger, blev avtackad varje gång, men sedan tröttnade på livet som "arbetsfri" eller "arbetssökande" eller vad han nu kallade det, och frågade om han kunde få tillbaka sin gamla plats.
Det kunde han.
Tre gånger bad han att få tillbaka jobbet.
Tre gånger fick han det.
Tre gånger slutade han.
Och avtackad blev han varje gång.

Åh, jag beundrar honom så!

Sällan har jag suttit så upprätt...

...som när jag i morse intervjuade Magdalena Ribbing. Kvinnan är definitionen av parant elegans. Jag vill åldras som henne. Med ett ljuvligt, mjukt tonfall men med en pondus som säger att hon aldrig skulle låta sig skojas med utan hennes egen tillåtelse.

Hon avslutade med "Det var trevligt att prata med dig och jag är ledsen att jag måste avsluta samtalet men nu måste jag tyvärr gå".

Ps. Och så ett stockholmstips.

Men DU är ju tjock, Dr. Phil!

En gång såg jag ett program med Dr. Phil. Han pratade med fetton. De sa att de hade "provat allt" men inget kunde få dem att gå ned i vikt.

Dr. Phil svarade att bantning inte handlar om mat utan vilja.
Och att det inte är maten som gör en fet utan matvanorna.
Och att bara du bestämmer din egen vikt.

Men du är ju fet Dr. Phil! tänkte jag då.

Idag tänker jag annorlunda. Idag tänker jag att varje måltid inleds med en kamp mellan två starka viljor. Hjärnan säger att jag ska äta något lätt, kanske sallad. Inget bröd till. Bröd är en styggelse. Och tänk inte ens i termer av "bordsmargarin".

Magen säger "Fuck it, jag är hungrig!" och sen sitter vi där, samvetet och jag. Mätta och belåtna, men med hjärnans bittra muttrande över att än en gång förlorat en round.

Jag säger hej fetma. Hej nya kroppsform. Hej igenkloggade vener. Och hej då förnuft och reson! Det här med luncher på jobbet är en förbannelse. Sanna mina ord.

Idag runt elva pratar jag...

..och Roger Wilson om Stieg Larsson i P3 Populär. Det blir bra!

Observationer från en dagstidningsredaktion

1. Man skaffar sig snabbt dyra lunchvanor när man jobbar på redaktion. Alla äter ute. Jag hänger på. Vågar inte ifrågasätta priserna på lunchen. Jag som är van vid frilansmåltiderna risgrynsgröt på tub alternativt yougurt och Rice Krispies.

2. Man blir tjock. Det fikas mycket. Bjuds det på fikabröd tar man, vare sig man är sugen eller ej.

3. Folk, och med folk menar jag läsare, älskar att klaga. Jag blir kallad saker som "hobbyjournalist" och "pucko" i kommentarer på bloggen. Detta är tydligen vardag. Bara att vänja sig säger kollegorna. Är facket informerat?

4. Man dricker varm choklad. Eftersom det finns maskiner som skummar mjölken om man trycker på en knapp.

5. Allt som ligger på ens skrivbord ses som en personlighetsmarkör. "Jag ser att du gillar Vanity Fair...huh".

För folket i tiden, alltså, verkligen!

Allvarligt! Från och med nu ska jag sluta umgås med folk och enbart kommunicera via YouTube. Familjen Bernadotte har en fantastisk stab med PR-genier bakom sig. Att de lägger upp den här tillkännagivningen på YOUTUBE gör mig faktiskt alldeles sprallig. Det är fantastiskt.

Jag vill också förlova mig enbart för att kunna sitta vid vardagsrumsbordet och deklarera mina planer, lägga upp det på YouTube och skicka länken till vänner och bekanta. Men inte utan att jag först läckt det hela till pressen. Regeringen bör också godkänna vissa delar av mitt privatliv anser jag.

Äh, skit i förlovningen förresten, jag kommer numera att deklarera allt på YouTube. När jag har semester, när jag ska se nästa avsnitt av 24 och därmed inte svarar i telefon... och givetvis när boken är klar. Då blir det pressrelease via YouTube och kommuniké.

Din kollega

Följde som vanligt med K på lumpletarjakt (han samlar på en svart, åttakantig servis) och när han fick syn på den här pärlan blev han eld och lågor. Han köpte den direkt, på stående fot, med motiveringen "vem vill inte ha en kollega som dricker ur en sån här mugg?"

Håller helt med. Det är för få skämtmuggar på Dagens Nyheters redaktion.

Medelklassens diskreta charm

Du, det är ingen vanlig is vi kör med här på söder, det är faktiskt gourmetis. För att vi vill, kan och har råd. Varför låta pris gå före kvalité? Endast den bästa isen är god nog för oss. Säljer er kvartersbutik fortfarande bara "vanlig" is? Be genast att få tala med butiksföreståndaren. Vi lever faktiskt inte på medeltiden.

Jag är med i leken!

Mattias schlagerbloggar men jag talar direkt till folket. Your pick.

Mannen som tyckte till

Alltså, den här filmbeefen. Jag är helt sprallig, jag vill ha mer sånt. Jag tycker det är jätteroligt!

Man bråkar ju hela tiden inom ramarna för andra medier, men sällan inom filmkritikernas lilla sfär. Jag hade ju lätt kallats för korkad om Nils Petter hittat mig och mina filminlägg under radarn, men jag skriver ju inte likadant på bloggen som jag skriver i tryck. Det är ju också hans poäng, men han ser det som en dålig sak. Jag ser det som en bra sak. Och därför - låt bråket fortsätta, jag ser verkligen spänt på utvecklingen av den här diskussionen!

Är dock besviken på Andreas svar/öppna brev som mest går ut på att Nils Petter är för gammal och inte hänger med. Man förstår att hon är sur när hon skriver och mest vill slå tillbaka efter att han kallat hennes skrivstil "infantil" men jag tror ett argument eller en tes hade slagit hårdare.

Emma är med ödmjuk med ett "Ja, så kan man ju också tycka, men vaddå, boggen är inte alltid ett forum för litterära mästerverk". En axelryckning ungefär. Men kill them with kindness är å andra sidan ett uttryck jag omfamnar.

Folkets reaktioner, min belöning

Jag vill inte klaga. Eller vill jag?

Jag bloggar på lite sådär på På stans blogg om egentligen ingenting alls; semlor, läskiga platser och ordet "kolonial". Vad händer? Jo, folk reagerar. WTF? Kommentarer och mail!

Man borde väl uppskatta reaktioner, bevis på att folk läser vad man skriver och så vidare men tror ni mig när jag säger att jag är förvånad och inte så lite förvirrad? Ska man svara, ska man försvara sig, ska man reagera på reaktionerna? Jag vet inte. Folket förvirrar mig. Som alltid.

Work it!

Min fredag den 13:e-lista med läskiga platser i Stockholm har visst orsakat olust hos en kvinnlig läsare. Trist. Hon säger att min lista inte är rolig alls "men den var säkert menad som sådan". Tvärtom är den "sårande för folk som bor i Blackeberg" eller som "tycker om att promenera på Gärdet en tidig morgon".

Ajdå. Det här med läsarrespons är en ny grej för mig. Det här med att de är många (läsarna) och de reagerar. De tycker saker. Och känner saker.

Oh well.

Nu ska jag konkurrera ut Mattias (med ny bildbyline!) och hans schlagerblogg på Kulturen genom att skriva om var man bäst ser schlager i Stockholm, i På Stan.
Konkurrens är en drivkraft man inte ska underskatta. Jag ska få fler klick än honom, så är det. Den som vinner straffar den som förlorar.

"You're thinking conversion?"

I'm thinking conversion.

Rom lockar fram den lilla katoliken i mig som dyker upp då och då och frågar efter radbandet. Jag har nog aldrig fattat att det finns så många kyrkor i Rom, och alla ser ut som om Donatella Versace inrett dem. Inte en centimeter får gå till spillo, det är en ikon, en målning eller en förgylld staty i vartenda hörn och jag gillar det. Jag lockas av tanken på att flasha radbandet eller ett fett kors på bröstet. För att inte tala om att få göra korstecknet i tid och otid. Det är snyggt, ingen kan säga något annat.

Eftersom pappa var katolik borde de kunna acceptera mig utan omsvep. Värre blir ju förstås om de ska be mig bekänna massa saker, som gudstro till exempel. Men jag tänker mig att de kanske tar sånt för givet bara om man ansöker om att få bli upptagen i deras kyrka? Lite dont ask, dont tell?

Sedan, och jag kanske har fel i detta, kanske det gör att det skapas myter om mig. Det är därför hon inte dricker kaffe, som A påpekade kommer bli en logisk slutledning. Ingen alkohol och inga cigg. Ah, det är därför.

Och så säger jag "nej, men det var innan jag konverterade" och gör därmed mig själv till en enigma.

Men nej, jag gillar inte Dan Brown!

Brrr! Det måste varit nollgradigt i Rom idag. Just idag när det var dags för mig att göra det svennigaste av det svennigaste: gå på en rundtur i "professor Langdons fotspår".
Ringer det en klocka? Professor Langdon, huvudpersonen i Dan Browns pinsamma DaVinci-kod.
Fuck alltså.
Uppföljaren heter Änglar & demoner och kommer i filmversion i maj.
Jag hatar Dan Brown. Jag hatar hans böcker (enligt vilka Robert Langdon har "en stålvass men ändå varm blick"). Men man kan ju såklart inte låta bli att fascineras av Roms alla mystiska kyrkor, statyer och - ja - symboler. Så visst njöt jag av rundvandringen även om jag stundtals ville tala om för andra turister att jag "är på ett jobb". Alltså, jag gör inte rundvandringen för att jag gillar Dan Brown.

Mest gillade jag Sankta Teresa som blev ett helgon efter ett liv i synd. Vid fjorton års ålder fick hon ihop det med sin äldre kusin. Föräldrarna förfärades och skickade henne i kloster där hon, enligt dagboksanteckningar, "tog emot hans spjut fullt av eld i underbara stötar som fyllde mig med glädje bortom reson" vilket nunnorna tolkade som att hon hade himmelska visioner och såg änglar (!). Riiiight...
Andra tolkade det på ett annat sätt, bland annat den kända italienska skulptören Bernini som gjorde en skulptur av henne med halvöppen, njutande mun, slutna ögon och ihoprullade tår. Tolka hur ni vill.
När hon fyllde trettio lämnade hon sitt smutsiga liv bakom sig, blev totalkatolik och därmed helgonförklarad. Mitt favorithelgon so far, helt klart.

Roma - en kärlekshistoria

Jag är i den eviga staden och känner för att uttrycka mig högtravande. Jag har redan gjort det i sms-form. Bedyrat att jag är förälskad i staden vilket, högtravandet till trots, är sant. Redan i taxin hit från flygplatsen blev jag varm av glädje. Taxichaffissen frågade vad jag gjorde här, jag sa att jag är journalist. Han blev entusiastisk och frågade journalista sportivo? Jag sa tyvärr inte och hans entusiasm dog lika fort som konversationen.

När jag sedan passerade Colosseum blev det en wow-känsla i magen. Hotellet är underbart vackert, alla talar underbart dålig engelska och när jag gick ut en sväng upptäckte jag att det växer apelsiner på träden som kantar gatan. Eftersom jag är jag gjorde det mig gråtfärdig.

Åt lunch och försökte samtala på mupp-italienska (tre års gymnasiestudier). Det gick inte, de bara garvade åt mig så vi gick över till engelska. Men kyparen, en äldre elegant herre, såg att jag verkligen ville så han fortsatte blanda in lite italienska ord i konversationen för att vara artig. Riktigt italiensk blev det när han kallade mig "bella" och undrade var jag hade min pojkvän. "Solo, eh?"

En annan sak var att han inte frågade om jag ville ha dessert utan "Och till dessert, signorina?". Love them, gipskatter.

Nu är det officiellt...

Jag debutbloggar!

Ps. Bildbyline!

Bilden har inget med inlägget att göra

Är fascinerad av mitt passerkort. Det står "Dagens Nyheter" och "PRESS" på det. Jag tar upp det ibland och fingrar lite på det. Det sitter i en liten klämma som jag ser till att hänga i jeansfickan. Känns bra.

Nu försöker jag bara undvika ekonomidamen så mycket jag kan. Fick reda på att hon betalar ut löner och sånt, så det är nog bäst att ligga lågt. För att inte tala om vad som händer på nästa födelsedagskalas hos kusinen. Han börjar å andra sidan bli riktigt stor nu så det kanske inte blir fler tårtkalas med familjen? Eller också bara familjen, inga vänner till familjen. Hur som helst jobbar jag nog i sommar och kan därför inte komma. Synd.

Kvart i fem

Kvart i fem. Konstig tid. Alla vill gå hem. Ingen vågar. Chefen är borta idag så det borde ju vara "fritt fram". Men folk sitter kvar. Stirrar på skärmen. Jag med. Jag har jobb att göra dessutom, hur skumt det än låter. Så jag har egentligen anledning att sitta kvar. Men de andra kan omöjligt ha det. Jag har mitt headset på mig trots att jag inte pratar i telefon också. För att jag gillar känslan. Jag borde leta roliga seriestrippar att sätta upp på anslagstavlan som är min skiljevägg. Gärna Dilbert. Och så vill jag ha en "Man behöver inte vara galen för att jobba här men det underlättar!"-skylt.

Skrönor och rövarhistorier

Min kompis Robban (ej Broberg) var på Big Ben. Han är en skön dude, med häng på jeansen och lite övervintrad grungelook blandat med skatersnubbe. Han är runt trettio.

Vid ett bord satt ett gäng sköna medelålders damer. Lite "tjejerna på jobbet" över dem. När Robban går förbi tar en av dem ett rejält tag i hans rumpa, klämmer åt ordentligt och säger, med hög rökröst, "vilken jävla röv!"

Det är en fin liten historia. Dock missförstod jag Robban när han berättade den för mig första gången. Jag tyckte att han sa "De tog mig på min Big Ben" när han sa "De tog på mig inne på Big Ben". Men det redde vi snabbt ut.

På samma sätt berättade min kompis Niklas att Jerry Williams en gång hjälpte hans mamma av bussen när Niklas låg i barnvagnen.

Okej.

Men i mitt minne, och under årens lopp, har den här historien blivit att Jerry Williams hjälpte Niklas mamma med barnvagnen upp för trappan till kyrkan när Niklas skulle döpas (!?).

Jag vet inte hur denna förvrängning har kommit sig. Niklas är inte ens döpt.

En tredje grej:

En "vän" till mig berättar att han och kompisen står vid pissoaren någonstans och gör sin business då Robert Aschberg dyker upp, knäpper upp gylfen och hojtar "Håll i er grabbar, för nu stänker det!"

Okej, kul.

Men jag hörde än en gång fel och när jag skulle återberätta denna lilla anekdot för första gången mindes jag det som att det var Robban Broberg det handlade om, inte Aschberg.

Med detta i åtanke är det kanske...

a) inte så klokt att jag är journalist.

b) klokt att min roman snarare är "inspired by true events" än "based on a true story".

Tre highlights

1. Har fått en mailadress med @dn.se på slutet. Grymt!
2. Blivit fotograferad med redaktionen till tidningen. Grymt!
3. Tilldelats mitt första "knäck". Grymt!

Uppvaknanden - igen

Andra typer av uppvaknanden nu. De fysiska.

Sätter klockan på halv åtta.
Herregud, det är plågsamt.
Det är plågsamt.

(Jag vet, säger man så till någon som min mamma som jobbat på Apoteket i trettio år så får man en blicksom meddelar att man borde skämmas i sin bortskämda cocoon-tillvaro.)

Men det är plågsamt.
Jag har jobbat mig upp till lyxen av att stiga upp halv elva på morgonen.
Anser jag.
Egentligen.

Bestämmer mig för att skippa frukosten till förmån för lite extra cuddling i sängen istället. En Tio minuter senare bestämmer jag mig också för att hoppa över en hyfsat behövd hårtvätt (vi ska fotograferas idag) för tio minuter extra värme under täcket. Att tvätta håret tidigt på morgonen gör att man fryser. Jag kan inte både gå upp tidigt och frysa.

Men till slut ger jag med mig och gör mig i ordning.

Jag kommer till DN kl 8.55. Flashar mitt passerkort och köper en pre-made frukostmacka på Café Scoopet. Plockar åt mig te i en pappersmugg och känner mig som både Bernstein och Woodward på samma gång när jag kryssar mellan alla skrivbord fram till mitt eget, och anländer exakt 8.59.

Då inser jag att jag är först på plats.

Och så förblir det tills Sebastian trillar in. Redigeraren Måns glider in när mackan och teet försvunnit för länge sedan och skockar "Så du har inte kommit in i DN-tiderna ännu?"

Rookie.
Jag är en rookie.

Uppvaknanden

Helgen är snart över och i morgon börjar mitt nya liv som reporter på DN På Stan. Jag har därför vigt helgen åt eftertänksamhet och sökande.

Jag konstaterar följande sanningar:

1. Steve Carell är snygg. Så är det. Jag ser på amerikanska The Office (bra, bra serie, för övrigt) och inser bara ännu en gång att det är faktum. Se bortom geeken och du finner en attraktiv man med ansvarskänsla och den så kallade "glimten i ögat". Ladies like.

2. I stort sett alla unga män (och här syftar jag på de unga män, runt 30, som jag känner) klär i en eller flera dagars skäggstubb. Idagvar jag på helt underbar brunch hos ELLE-Erika och hennes fotograf-Martin. Rara genibarnet Anders Rydell kom dit, med 1 mm skägg som accessoar till sina Truman Capote-glajjor. Bra look! Alla unga män borde följa hans exempel (ni vet vilka ni är).

3. Melodifestivalen är Sveriges största tidsmaskin. Säg ett årtal mellan 1965 och 1999 och du är där. Emilia kör Motowngrejen, Nina whats-her-name kör äcklig åttiotalsrock (nittiotal? Jag bryr mig inte, äckligt är det i alla fall) och Alcazar (bless them!) kör på som om vi stod precis vid dörren till tvåtusentalet och kikade in, i våra skinny jeans och blonderade hår.

4. Jack Bauer är bäst, ingen protest. Sju timmar 24-tittande lämnar mig bara stum av beundran. Jack Bauer wasn't born, he was unleashed. Jack trumpna och sårade min då han får ta verbal smutskastning av Agent Walker eftersom hon felaktigt tror att han jobbar på skurksidan är obetalbar. Man vill bara krama honom, kela med hans babyfejs och trycka hans hand och tacka, å hela västvärlden OCH Afrikas vägnar. Jack, du förtjänar en semester när detta är över. Och massor av kärlek.

5. Att laga mat lindrar själens våndor. Hade en crappig helg, rent själsligt alltså, och lagade därför en skitgod morotssoppa med kokosmjölk och bakade mandelskorpor som blev fintfint sega. Det gjorde mig på bättre humör. Hädanefter ska jag alltid ha nyttiga ingredienser i kylen som jag kan göra rejäla soppor och grytor på. Funkar ungefär lika bra som Atarax vid lätt oro.

Plan B. Varför titeln inte håller

"Låter som något av Jan Stenmark" påpekar Miss Madass om mitt titelförslag.
Hon har ju rätt.
Okej, tillbaka till ritbordet.

Just nu klistrar jag upp post-its på en vägg med lite titelförslag och annat viktigt som hör romanen till. Jag känner mig som en person ur någon film, fast skillnaden är att de som i filmer sysslar med post-its är journalister/kriminalare som får fram ett lead på en mördare på så sätt.

Nu känns min vägg plötsligt helt creepy.

Okej.
Nu åker alla post-its ned.

Möjlig titel på romanen:

"Och nu står jag här" - en skröna av Caroline Hainer

Du behöver inte läsa det här

Ännu en bloggstafett. En lång en den här gången. Från Svenska Larm.

Är det någon som läser svaren egentligen eller är det är med stafetter bara något som bloggmänniskor hittar på för att det är kul att skriva om sig själv?

Tror jag vet svaret, dessvärre...Inte för att låta dyster.

10 Första
Första bästa kompis: Väntar fortfarande.
Första bil: Sure, det lär ju hända.
Första kärlek: Morten Harket i A-Ha.
Första husdjur: Kaninen Bonnie. Dog tragiskt i maskrosbladsrelaterad olycka.
Första semester: Var tydligen i Tunisien medan jag var i mors mage.
Första jobb: Sålde egenproducerade tidningarna NonStop och Hundexpressen till grannarna vid elva, tolv års ålder.
Första köpta skiva: Räknas singel? I så fall Rick Astley Never Gonna Give You Up, och det står jag för.
Första piercing: Öronen. Första och sista piercingen.
Första konsert: Om man inte räknar typ Mora Träsk så skulle jag säga New Kids on the Block. Visst, jag hade kunnat ljuga här men varför skulle jag? Varför skulle jag...

8 senaste
Senaste alkoholdrycken: Ni vet svaret.
Senaste bilfärd: Taxi hem från Spy Bar (det är inte vad det låter som!)
Senaste filmen du såg: "Am I black enough for you?" (recensionsjobb)
Senast ringda telefonsamtal: Bordsbokning på Riche (så jävla MEDIA!)
Senaste bubbelbadet: Bubbelbad? När badar man sånt? Måste varit på Centralbadet för tusen år sedan med ex-polaren Per. Vi gick dit ibland och hade oss.
Senast spelade CD-skiva: Belle & Sebastian-soundtracket till Storytelling jobbar jag bäst till.
Senaste gången du grät: Jag gråter jämt. Varje dag.
Senaste måltiden: Risotto på Riche. Snål portion men mätt blev man.

6 har du någonsin
Dejtat en av dina bästa kompisar: Ja.
Blivit arresterad: Nej.
Blivit kär vid första ögonkastet: Ja.
Fastnat med blicken i någons urringning: Fastnat och fastnat...inte direkt.
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Ja, tyvärr.
Busringt till någon: Absolut. Hur många som helst. Bland de töntigaste var att köra typ "Är det Storm på Storgatan? Ja, men håll i hatten då!" och till de mer avancerade hörde att ringa till någon och bekräfta dennes beställing av ett års prenumeration på ost. Föreställde också rösten och ringde hem till olika lärare. Överkurs!

7 saker du har på dig
1. Glasögon.
2. Vit t-shirt som jag fått/stulit/ärvt från A.
3. Strumpor i skrikig kulör.
4. Mjukisbrallor (Sergio Tacchini, skitfula).
5. Undies.
6. .
7. .


6 saker du har gjort i dag
1. Facebookat såklart. Kollat in lite nya, fresha bilder av mig själv och kommenterat på dem.
2. Våndats över att jag ska stiga upp tidigt på måndag.
3. Försökt kränga en Toby Young-intervju.
4. Skrivit ett artigt mail till min fastighetsägare om att det fortfarande luktar mögel och gammal kyrkosal i mitt badrum.
5. Skickat ett sms till Kennet om att han kan få köpa min toaring till rabatterat pris. Han är på jakt efter en och jag vill ha en ny.
6. Försökt gå ned i split. Ville se om jag fortfarande kan. Det kan jag nästan men inte helt.

5 favoritsaker utan rangordning
1. Min Goonies-tröja.
2. Min jordglob featuring Belgiska Kongo.
3. Min tavla av gossebarent Alain aka djävulens avkomma.
4. Min Steve McQueen-docka
5. Mitt skyltdockshuvud.

4 personer du kan berätta allt för
Kennet.

3 val
Blått eller rött? Jag klär bättre i blått än rött. Inget politiskt alltså. Där är jag grön.
Sommar el vinter? Jag vill inte vara sån men vinter i LA är nog det optimala. Eftersom jag har svårt för extrem värme.
Choklad el chips? Choklad, men då ska den antingen vara väldigt mörk eller innehålla nötter.

2 saker att göra innan du dör
1. Be någon dra åt helvete.
2. Se en St. Bernardshund med en tunna runt halsen.

1 sak du ångrar
EN? Vaddå en? Det finns tusen saker jag ångrar:
Jag ångrar att jag inte tog salladen istället för risotton på Riche.
Jag ångrar att jag såg Ondskan för jag har fortfarande tvångstankar om den.
Jag ångrar att jag gav en luffarkvinna tjugo spänn för hon gav bort tjugan till sin ligistson som orkestrerade hela tiggeriet.
Jag ångrar att jag inte började sporta i tidig ålder för då kanske det inte hade varit så jobbigt att göra det nu,
Jag ångrar att jag inte hälsade på min farsa mer medan han var i livet.
Jag ångrar att jag fejkade en svimning på en fransklektion i nian. Det var så dramaqueenigt gjort så jag skäms.
Jag ångrar att jag bodde i Belfast ett år. Det hade räckt med tre månader.
Jag ångrar att jag aldrig sökte till JMK.
Jag ångrar att jag köpte en ful väska för en hundring på Tradera. Den är rund och jag kommer aldrig använda den. Nu ligger den i en kasse som ska till Myrorna.

Oh yeah, man ska skicka den här "stafettpinnen" vidare också. Då får den lov att gå till Mannyken, Konrad och Daniel. Det kan de ha!

I ditt (och din mammas) ansikte!

Ha!

I två år har jag väntat på det här tillfället. I två år! Idag kom det.

För ungefär två somrar sedan (kan ha varit tre till och med) så var jag på min kusins födelsedagskalas. En "vän till familjen" (deras, inte min) var där. En kvinna i "min mammas ålder". Det är alltid dem som frågar om "jag kan försörja mig på det jag gör" och "om jag har någon utbildning".

Den här kvinnan frågade de sakerna med en skeptisk look. Hon trodde mig inte när jag sa ja, jag kan försöja mig på det men nej, jag har inte gått JMK.

"Men vilka tidningar är det du skriver för då?" frågade hon,
Jag rabblade lite månadsmagasin och City.
"Ah", sa hon då med ett förnöjt jävla smil. "Det är klart, i City kanske det funkar att jobba utan journalistutbildning men det skulle ju aldrig gå på en tidning som till exempel DN".

Den här kvinnan jobbar på DN fast på den administrativa sidan. I två år har jag väntat på att få ge henne "svar på tal" eftersom jag sedan dess figurerat i DN som skribent både en och två och tio gånger.
Jag har tänkt på den stunden många gånger. Skulle vi ses hos min kusin igen? Hur skulle jag få det hela på tal igen? Skulle jag fiska i stil med "Ja, jag frilansar ju fortfarande...och det verkar funka!"

Jag har tänkt på det här oftare än jag borde erkänna.

Och så idag...

Idag var jag på DN, min arbetsplats från och med måndag, för att skaka hand med lite framtida kollegor och se på mitt skrivbord och så vidare. Vem ser jag i korridoren om inte Gnälltant Numero Uno. Ha! Mitt hjärta klappade lite snabbare och jag tänkte i racerfart - är det här rätt läge? Kommer chansen att komma igen? Känner hon igen mig?
Då haffar tanten tag i Axel (framtida boss!) som höll på att visa mig runt och frågar något jobbrelaterat. Jag tänker nu jävlar och säger "Hej, är det inte du som är XX? Du känner min mosters familj!"
Hon tar tag i min arm och säger "Ja, just det!". Hon ler, jag tvekar men hugger ändå mot pulsådern.
"Sist vi sågs var på min kusins födelsedagskalas. Minns du? Du sa att eftersom jag inte hade någon journalistutbildning så skulle jag aldrig få jobb på DN, men nu är jag här och börjar på måndag".

Om det kändes bra? Ja, det kan jag lova. Jag önskar bara att hon inte fintat bort med "Ja, vad kul!" utan erkänt sig besegrad. Nästa gång!

HA!

HA!

HA!

Billig? Jag?

Går på Make Up Stores fest där man presenterar vårens make up. Temat är frukt. Modellerna har bananer i håret och orange lipgloss. Det bjuds på tuggummi med vattenmelonsmak och - givetvis - en generös goodie bag med både det ena (tuttifruttigodis?!) och det andra (orange lipgloss).

(For the record: mycket fina färger i kollektionen, särskilt de turkosa produkterna. Fantastisk persikofärgad blusher också, och imponerande nagellack)

Vi kollar på modellerna, gissar deras ålder (sjutton) och anmärker på deras kläder.

Vi klappar händerna. Vi ser den ena osannolika kändisen efter den andra. Rikard Herrey. Varför? Nån som är känd från det här med tsunamin, en kvinna. Och så "han i Varuhuset". Tror jag såg en gammal Fröken Sverige i vimlet också. De allra flesta är blonda tjejer med proffsiga sminkningar.

Showen är över, man önskar oss en fortsatt trevlig kväll för nu så börjar partyyyyyt!

Vi masar oss mot utgången i samma stund DJn börjar spela. Vi skäms lite. Det är så uppenbart vad vi håller på med. Gratis är gott och allt det där. Det pinsamma är att vi är långt ifrån de första att gå så fort uppvisningen är över. Det är kö till garderoberna. Gaaah!

Gud, jag rodnar när jag tar emot goodie bagen. Detta är tacken för att man ordnar fest, tänker jag. Man måste muta sina gäster för att komma och inte ens gratis drinkar kan få dem att stanna.

Om det är någon tröst för någon festfixare, eller kanske Make Up Store-ägare så gillade jag i alla fall verkligen innehållet i bagen. I morgon blir det orange nagellack.

Det här med kneg dårå...

Allt jag gör just nu är en del av nedräkningen till måndag då jag blir reporter på heltid (i alla fall en tid framöver).

På DN På Stan, förresten. Jag vet att jag legat lågt med just den infon.

Jag är inte nervös över arbetsuppgifterna eller hela den grejen, bara över min nya livsstil. Allt jag hånat och beundrat mina fellow arbetare för (i lika dos) kommer jag själv att utstå nu.

Gå upp tidigt.
Vara ägd och uppbunden under större delen av dagen.
Vara tittad över axeln på.

Och: inga filmer på dagtid, ingen glass i soffan medan jag uppdaterar Jazzhands, inga jobbresor till utlandet...!

Kan jag få säga att jag är nervös? Stor ändring av livsstil. Det här är för mig ungefär av samma magnitud som om jag skulle byta sexualitet. Beträffande ändring av livsstil.

Går igenom garderoben. Känner för att uppdatera. Mindre slacker mer business. Satan. Vad ska jag göra? Jag vet, jag gör det jag brukar då paniken stiger: kollar 24.

Kollar 24. Den serien kollar man inte bara, den avnjuter man. Jack Bauers adrenalin lugnar mig. Och så minns jag Rhys hashiga framträdande. Aaaaah...och där lugnar sig mitt nervösa hjärta lite grann i alla fall. Man kan alltid lita på teve i sådana här situationer.

"Vännen"

Kennet kommer över, dricker choklad, äter bulle och somnar sedan på min säng. Jag föreslår att vi ska se ett fint gammalt avsnitt av Dallas. Visst, säger han. Knappt har vinjetten börjat så snarkar han igen.

Supermänniskorna

Har samlat ihop en personlig fokusgrupp.
Inspiration: författarkollegan som gjort detsamma.

Nu har vi båda varsin fokusgrupp bestående av fyra handplockade supermänniskor som kan komma med litterär input. Vi visar dem de första fyra kapitlen i vår respektive roman och sedan får de komma med sina brutalt ärliga åsikter. Jag har handplockat mina utifrån..
... mina erfarenheter av att jobba med dem (tre stenhårda redaktörer och en reporterman)
... deras avslappnade men nyfikna inställning till det skrivna ordet (den som börjar surra om litteraturvetenskap 40 poäng, och hur roman som sådan är död åker ut)
... och deras förmåga att ge kritik.

Efter att de kommit med sina verbala knivhugg blir det fosterställning och ömkande ett tag, sedan upp på knäna och strykning av ungefär halva romanen. Börja på ny kula. Hämndlystnad och "jag ska minsann visa dem jävlarna".
Kanske.

I vilket fall som helst...börjar jag bli nervös. Jag har dessutom nått stadiet då allt jag skrivit hittills känns värdelöst. Endimensionellt och banalt. Har bjudit över Kennet hit med löfte om varm choklad. Vad han inte vet är att jag kommer tvinga honom att läsa ett kapitel och sedan säga att jag är totalbegåvad och en lysande stjärna. Annars ryker chokladen.

En svennebanan med curry, tack!

En vecka kvar.

Ni fattar inte, jag har inte haft ett vanligt jobb på år och dagar. Jag har sommarjobbat, ja. Jag har jobbat på kontor, ja. Men bara halvtid (ah, bliss!). Heltid jobbade jag som längst i ett halvår och det var nio år sedan, minst.

Ni fattar inte. Omställningen.

Mitt senaste heltidsjobb, det där för nio år sedan, kanske ändå inte räknas. Jag sov mest. Bokstavligen. Det fanns ett vilorum på kontoret. En morgon kom jag in tidigt, vid åtta, eftersom jag hade så dåligt samvete för att jag åstadkom så lite. Jag jobbade på en timme och blev sedan trött så framåt halv tio tänkte jag att jag skulle ta mig en liten powernap...bara för att vakna lagom till lunch. Gick ut och åt dagens rätt tillsammans med de andra och låtsades att jag suttit i möte hela förmiddagen.

Hur som helst.

En vecka kvar, sedan är jag där igen. Jag är lite ivrig, lite spänd, lite sorgsen. Sovmorgnar blir ett minne blott, liksom eftermiddagsbio och spontana turer till Sickla köpkvarter av ingen anledning alls. Och att håna "arbetare" blir det inget av på ett tag. Det är kanske det jag kommer att sakna allra mest.

Ser å andra sidan fram emot att äta i personalmatsal, ha tillgång till kopiator och börja ge folk smeknamn, typ "hustlern på sälj" eller "tjockpaddan i receptionen". Kanske. Jag bara spånar fritt nu.

En vecka kvar. Sedan dör Jazzhands as we know it. Eller "her".

Facebookinlägget del hundraterttiotre

Svenskifieringen av Facebook upprör mig! Logg? Vaddå logg?
Och här puffas det inte på någon. Glöm det. Poke-a möjligen, men jag skulle aldrig göra något så vulgärt som att puffa på någon.

Puffa? Tsk.

Jag rasar. Ja, man kan mycket väl säga att jag rasar. Det intressanta är att jag gör det klockan halv ett på natten men i alla fall. Jag rasar.
Facebook ska få känna min vrede.

Lilla leprechaun-inlägget

Leprechauns är argsinta små vättar som vill åt guld. De tror, i sin enfald, att guldet finns i ett krus vid regnbågens slut. De är giriga och nyps. De är besatta av sin rikedom.

När, exakt när, bestämdes att bilden av den bitske, irländska vätten skulle ändras? Fyra dagars sökande i Dublin efter en elak liten leprechaun att ta med hem till Sverige har endast resulterat i en sak: besvikelse. Leprechaunen finns inte mer. Han är idag en gladlynt, fryntig liten figur som dansar eller hoppar och slår ihop klackarna på sina skor. I alla tacky turistshoppar hänger han, och ler med sitt leende som i alla fall jag vet är falskt.

Leprechauner är elaka. De är sura.
Det har gjorts skräckfilmer om deras girighet. Minst fyra stycken varav en "in the hood". Jag har sett dem alla. Han är en elak jävel.
Leprechaunen förekommer regelbundet i The Simpsons. Han är mean även där.
Så varför denna livslögn, Irland? När bestämde ni er för att kommersialisera er nationalfigur och hur gick snacket då en glad vätte skulle ersätta en sur?

Ni har förlorat min respekt.

Trotset

Ja, det är nedräkning nu. Svennefieringen börjar den 9 feb, då jag börjar mitt nya 9-5-liv. Eftersom jag är jag reser jag därför till Dublin ett par dagar, nästan på ren trots. En liten semester innan jobbet börjar. Jag vill LEVA lite innan jag blir instängd på ett kontor. LEVA!

Jag är hemma på fredag igen. Med väskan full med pojkbandsmusik och potatis antagligen.

Den sista desperata frilanssucken

Jag har byggt hela min karriär på att vägra 9-5.
Jag har tackat nej till en heltidstjänst mer än en gång. Fler än fem gånger, absolut.
För att ingen lön, arbetsplats eller tjänst går upp mot friheten att kunna sova länge på morgonen, se B-film med Kennet spontant mitt på dagen eller fika i stort sett när som helst.
Har jag resonerat.

Men så kommer ett erbjudande från himlen och nu har jag plötsligt, till min stora förvåning, tackat ja till att knega 9-5 i ett par månader som alla andra. Visst ska det bli roligt, men jag är också snopen. Hur gick det här till? Och var ska det här sluta? Är min karriär slut nu?

Jag är rådvill.
Såpass rådvill att jag igår var tvungen att leva som om det vore min sista frilansdag:

* gick upp skitsent, och då menar jag skitsent.

* åt dyr men svingod sushi på AKKI. Det var ändå för sent för frukost eller brunch.

* te på Esthers tillsammans med lördagskrysset. Köpte godis med det politiskt inkorrekta namnet negerkyssar. Jag pekar bara på dem och säger "fem av dem, tack". Till skillnad från chokladbollen vet jag inget modernare namn på dem. Mintkyssar?

* romanskrivande. Ordet "morotsformad" förekom. Påminde mig själv än en gång att jag måste förhindra mamma och mormor från att läsa på något sätt.

* födelsedagsfest hos Kid Chino aka Mårten som är webredaktör för Let's Dance och därmed sitter på info om Carl-Jan. Alla var, precis som Mårten, runt 22 och små genier. Jag såg ut som ett mongo när jag var 22. De här kidsen såg ut som sofistikerade 30-åringar med fräsch hy. De var, precis som Mårten, söta, välklädda och socialt kompetenta. Jag reagerade med att bete mig högljutt och fräckt. För att kompensera att jag var äldst på festen.

* födelsedagsfest för Anders Rydell och Erika ELLE på Spy Bar. Jag gav Anders en "potato gun" i present. Han blev glad. Erika fick en bok. Hon blev också glad. Jag hälsade på folk som jag känner, känner ytligt eller aldrig sett förut. Romanskrivarkollegan hittade jag på dansgolvet. Han var rund under fötterna, han.
"Jag har letat efter dig hela kvällen" sa jag.
"Såklart du har, hehe", sa han och flinade.

Det är tråkigt med folk som vet att de är snygga tycker jag. Vi bestämde ändå att vid 150 000 tecken ska han läsa mitt manus. Jag är faktiskt snart där.

Sen boxade Christina från Z-TV ut min ena lins av misstag. Jag blev halvblind men låtsades inte om det tills det, en timme senare, började kännas konstigt i huvudet och jag behövde avlägsna mig diskret och åka hem. Snopet.

Högriskarbete

Tro inte att livet som filmkritiker är lätt alla gånger. Ibland skulle jag säga att det är svårt, riskfyllt och alltigenom farligt.

Jag var till exempel tvungen, in the line of duty, att se Wild Child. Efteråt tvingades jag försöka hindra mig själv från att skära upp handlederna och förblöda till döds.

Jag bad M hälsa filmbolaget att de får stå för begravningskaffet om jag misslyckas. M försökte hindra mig att ta till rakbladet, "den är inte värt det".
Också Citys Henric T försökte övertala mig att hålla mig vid liv och bad så hemskt mycket om ursäkt för att de ledde in mig på en så destruktiv bana. Några Valium senare mår jag lite bättre, men nu måste jag bara försöka skriva recensionen också utan att halka dit. A har gömt alla vassa föremål i lägenheten och varslat stödgrupperna.

Wild Child alltså. Jag finner inga ord. Jag försöker hellre svälja en hel apelsin, eller kanske en citron, än ser om den skiten. Jag går på en modern konstutsällning (och alla ni som känner mig vet vad jag känner inför modern konst). Skulle till och med hellre spendera en timme inne på Svenskt Tenn. Alternativt dricka en liter tryffelolja på stående fot.

I korta drag: jobbig tjej från Malibu skickas till engelsk privatskola för att lära sig hyfs. Hon beter sig som en bitch men alla är ganska snälla mot henne ändå eftersom de ser att det finns något fint i hennes hjärta. Malibutjejen smälter, och lär internatflickona vad en mani-pedi är medan de fula, grisfejjade engelskorna i sin tur lär henne vad vänskap är. Win-win. När det är lacrossetävling vinner Malibutjejens lag för första gången "sedan 1976" eftersom amerikanskor har mer go i sig än fula engelskor. Från födseln.

Ge mig rakbladet.

Borgarmode

Måste ge Kennet rätt på en punkt. Han hävdar ju att ett set med dyra, välslipade köksknivar är ett tecken på total borgerlighet. Onödigt, snobbigt och kokett. Han tar upp det med jämna mellanrum, mest som en pik till mig eftersom jag...
a) har ett set dyra, välslipade köksknivar på väggen
b) en gång sa till honom att han borde investera i en bra kniv (tror det var när jag försökte skära tomat med hans mjuka, följsamma och böjliga kniv från IKEA)

Jag måste dock ge honom rätt. I Mammut spelar Michelle Williams och Gael Garcia Bernal det råborgerliga paret nummer ett med våning på Manhattan, löpmaskin på balkongen, barnflicka från Filippinerna och ett kylskåp lika stort som mitt badrum. Vad har de på väggen i deras välutrustade kök? Kanske tjugo exklusiva köksknivar som bara hänger där och blänker i bakgrunden.

Japp. In my face.

Tro inte att vi inte känner varann bara för att vi aldrig setts, Sofia

Alla borde ha en "What would Jesus do?", alltså en inre estetisk/moralisk kompass att rådfråga, som ger svar. Min är Sofia Coppola. "What would Sofia Coppola do?" tänker jag när jag som pliktskyldigast ögnar igenom lite platsannonser. Inte skulle Sofia jobba på kontor. Inte jag heller. Jag stänger ned sidan och gör i ordning en kopp lyxte från en skitsnygg men dyr burk istället. Det är så hon lever, det är jag övertygad om.

Jag brukar välja kläder som om jag vore Sofia också, om jag är rådvill någon gång. Sminkar ögonen lite svartare än jag brukar också, Sofia style. Jag tycker att hon har en ganska tråkig frisyr så den härmar jag inte. Däremot hänger jag gärna upp bilder på min pappa, han var tjock och skäggig. Där är vi också lika, hon och jag. Och vi har båda en bror som lever som en renässansmänniska. Mina falska vänner vägrar erkänna att det finns en likhet (kom igen!). jag ska starta en Facebook-grupp som heter ERKÄNN LIKHETEN NU!

Ska skicka efter sköna Marc Jacobs-kläder från utlandet också, eftersom det är Sofias grej, så att det ska bli helt uppenbart att Sverige numera har en alldeles egen Sofia Coppola-lookalike. Jag heter dessutom Sofia i andra namn, bor i SoFo, Stockholms egna "The Village" och skriver en roman. Vilken tidning blir först med scoopet?

Elefantmannen

Såg Lukas Moodyssons Mammut i morse. En fascinerande pressvisning som kändes som en galapremiär. "Alla" var där och efter filmen stack SVT upp en kamera och en mick i ansiktet på utvalda key people.

Jag vet inte vad jag ska tycka om den.

Å ena sidan konventionell rulle om att familjen är viktigast av allt (ungefär så här säger filmen: "om ni nu bestämmer er för att skaffa barn, fattiga knegarfolk och/eller förmögna överarbetande vitingar, så se till att ta ert ansvar!").

Å andra sidan fina porträtt av högt ordinära människor och allas våra gemensamma problem som heter tid och pengar. Det fånar kallar livspusslet. Att det inte spelar så stor roll, vi gör alla det vi kan för att ge våra barn allt och ändå blir det inte alltid så. Ibland kan precis samma fina intentioner slå fel och vi ger dem tårar och sorg istället.

Jag ska recensera i City. Jag behöver en dag att tänka över detta på. En sak bara; Michelle Williams är för jävla fin. Som tråkmoster i glasögon och menlös stickad tröja, som kirurg-in-command på sjukhuset eller fokuserad New Yorkare på löpbandet. Hennes ögon säger det mesta, och de där kantiga läpparna som ibland knips ihop till ett streck, och ibland ler det mest förföriska leende. Jag undrar var i filmen hon fick det hemska dödsbeskedet om sin före detta make. Må han vila i frid.

En kärleksförklaring

Det verkar som om vi måste prata om Benjamin Button.
Filmen då.
Alla spridda, delade åsikter gör att det är dags för ett samtal.

Den handlar om en farbror som föds gammal men dör ung. Det är en stollig handling, såklart. Och med massor av budget, stora stjärnor (Brad Pitt, Cate Blanchett, Tilda Swinton), manus av en sentimental Hollywoodman (Forrest Gump-mannen Eric Roth) och en estet tillika perfektionist (David Fincher) bakom kameran så blir det ju såklart en fin film. Fin i bemärkelsen känslosam (ibland överdrivet så), vacker (ibland överdrivet så) och stundtals tillrättalagd.

Men vad gör det, tänker jag, när filmens själva känsla går rakt in i venen och ut i hela blodsomloppet. Inte för att vara överdramatisk nu...
Jag lämnar biografen lite nykär, lite varm och alltigenom glad, fast på ett vemodigt sätt. Intellektuellt begriper jag att filmen har sina brister. Men vad gör det, tänker jag, när hela skapelsen gör någonting med min person och mitt humör? Är det då verkligen en medioker film? Är det en trea? Går vi inte på bio för att känna någonting eller är det bara för att tänka?

Exempel: Jag ser Synecdoche, New York med ett skitsmart manus av en skitsmart man (Charlie Kaufman). Den är bra, men den rör mig inte. Faktiskt inte ett dugg. Den känns lång och jobbig och jag undrar när känslor byttes ut mot snack. Den kommer att få högt betyg. Den har redan fått högt betyg. Jag kan inte gå med på det, jag ger den en tvåa. Jag vill inte ha det såhär, jag vill bli berörd. Jag ser Benjamin Button och tänker på mitt eget liv och på hur två människor ibland möts under ytterst dålig tajming men hittar varandra igen i en tid då allting stämmer. Jag ser Cate Blanchett dansa balett och en sextonårig Brad Pitt upptäcka kvinnor och lusta medan han är fast i en sjuttioårings kropp. Jag känner hans entusiasm (utan att vara överdramatisk nu...). Jag fascineras av hur han spelar med ögonen, hur kroppen är gammal men nyfikenheten plirar ut under de tjocka panchoglasögonen. Visst, jag fattar att det är galet sentimentalt ibland och att Cate Blanchett mest är ett kuttersmycke. Men det skiter jag i för mitt hjärta gillar det.

Är det inte därför vi ser på film?

Det litterära racet

Aha! Jag får, genom en Facebook-konversation, reda på att en annan kollega "i branschen" också skriver en roman. Den utspelar sig inte "inom media" utan snarare "utom media", säger han. Samma här.

Kollegan är känd inom kretsarna runt Riche och Spy Bar. Kollegan har försprång.

Jag bestämmer att jag ska tävla mot kollegan. Jag ska vinna över honom.

Han har skrivit 40 000 tecken, jag 90 000 så jag leder.

Han skriver kanske två timmar om dagen, ganska disciplinerat. Det gör inte jag. Måste börja. Från och med nu, ikväll. Jag skiter i att det är fredag. Jag har Ben & Jerry's-glass i frysen.

Han ska åka till Fårö och skriva frenetiskt i ett par veckor. Jag funderar på hur jag kan toppa det. LA tänker jag först, givetvis. Men där finns det alldeles för många distraktioner. Jag behöver något kargt men samtidigt inspirerande. Det får inte vara för kallt heller. Kanske släktingarna i Gdansk? Eftersom jag inte kan polska och de inte kan engelska så skulle det nog generera i en del romanförfattande. Vad ska jag annars göra där? Äta korv?
Eller brorsan i Tokyo. Problemet med Tokyo är att man inte hittar någon ro, det är för busy. A föreslår att ta in på hotell i Stockholm. Också en grej. Dyrt kanske, men priset att förlora racet mot kollegan är ännu dyrare. Jag ska bli klar först!

Fuck.

Nu har jag kommit till stället då hela min roman plötsligt känns helt usel. Jag har raderat flera tusen tecken, känns det som. Meningar som känns tillgjorda, konstiga och märkliga ("Jag hann bara tänka att hans näsa var för stor för hans ansikte och att jag ändå aldrig skulle duga i hans ögon, som var blå").

Å andra sidan har jag dessutom raderat en knippe stycken som känns precis motsatta, helt banala och ogenomtänkta ("Jag försökte få till en ätstörning men det gick inte eftersom jag, när det väl kommer till kritan, är alldeles för lat och odisciplinerad").

Vi behöver resa till ett isolerat ställe, mitt överjag och jag, och bara skriva klart hela shitten och inte kolla bakåt en enda gång förrän det är dags.

Jag stänger av mobilen, screenar mina samtal och drar ned persiennen. Det ska författas här på Bondegatan. Nu.

Yessssss.....

Två dåliga filmer

Oftast vill man skriva mer, men just idag är jag ytterst nöjd över den korta längden på filmrecensioner som City kräver. Ser man så ruttna filmer som Disco-daggarna och Bröllopsduellen så vill man bara skriva "Nej!" och inget mer.

Kan daggmaskar spela instrument? Nej, inte ens i den bästa av alla fantasivärldar. De har ju inga armar! Kan de spela instrument på film? Ja, om den är tecknad, från Danmark och ändå så usel att man inte bryr sig om den lilla detaljen.

Vill tjejer gifta sig? Tja, de vill de väl. Vill de gifta sig så gärna att om ens bröllop skulle råka inträffa på samma dag som ens bästa väninnas, så blir man ovänner och är redo att sabba allt för den andre? Ja, om man är amerikansk kvinna, tydligen. Enligt någon dåre till manusförfattare.

Sånt där är det svårt att slåss mot, alltså. Då vill man, som sagt bara skriva "Se De ofrivilliga istället" och inget mer.

P3 Populär kl. 11:15 onsdag 14 januari

Dags för mig att vara med i "styrelsen" i P3 Populär igen. Det blir ett bra program. Jag vet det för jag vet vad vi ska prata om och jag är pepp!

Verkligen.

Lyssna om ni kan. Mogge heter medtyckaren.

...och här är en fantastisk tag som A fångat upp.

Jag tar tillbaka allt

Avbön.

Jag tar tillbaka allt.

Jag skulle hellre sitta av en och en halv timme på världens tråkigaste kontorsplats än att spendera en och en halv timme med de discosjungande daggmaskarna. Herregud. Allt som höll mig kvar i biostolen var löftet om arvode.

Allvarligt.

Idag går det bra

Skriver fantastiska texter i rasande takt:

Framtiden i framtidsfilmer i vår. BAM! Klar!
Varför eyelinern är bästa sminket. Swosh! Klar!
Filmrecension: Synecdoche (som jag slutligen, efter mycket om och men, väljer att se som ett missfoster of a film och ger den bottenbetyg). Done.
...och slutligen filmrecension av Danny Boyles Slumdog Millionaire. Mycket bra film, men kanske inte Golden Globe-värdig. Check.

Nu, dagens andra arbetsuppgift, se en tecknad film om ett gäng daggmaskar som startar discoband (röster av E.M.D.) och med Bert Karlsson som "Promotorn". Vissa dagar avundas man ju inte alla dessa rbetare som sitter på sina kontor, helt enkelt. Boo-jay!!!

Män med maskingevär

Såg Gomorra. Är nu därför ganska opepp på jobbresan till Rom i februari. Jag ska vara där över alla hjärtans dag är det tänkt.
Själv, utan sweetheart.
I tjänsten.

Det lät som en ganska skön idé först, men nu tänker jag bara att jag ska hamna mitt i en uppgörelse och råka få en kula i axeln och/eller en planterad påse vitt pulver i bagaget. Gomorra är skitläskig. Italienska turistbyrån måste hata den. Saviano kanske har lyckats skapa sig ännu en fiende i dem?

En annan grej: vad är grejen med maffiakillar i alla länder och varianter, och deras fascination för Scarface? Jag har sett det så många gånger förut. Scarface är ju en loser.

Jag fattar att man identifierar sig med the underdog, och självklart drömmen om snabba cash och odiskutabel hierarkisk superstatus. Men han förlorar ju allt eftersom han är så girig. Det måste finnas andra, rimligare idoler för maffiamännen. Men vilka?

"Jag smiter tidigare från jobbet idag"

Om man fuskar med artiklarna man ska skriva, och smiter ifrån dem för att istället skriva på sitt romanprojekt, är man inte lite av en loser då?
Som att skolka från skolan för att ta privatlektioner någonstans.

Hursomhelst. Idag har det gått bra, jag har skrivit säkert tre sidor romanstoff och jag är långt ifrån klar. Det går skitbra. Ingen titel på boken dock och alla figurer har konstiga psuedonamn som måste bytas ut sen. Huvudfiguren har inget namn alls. Skumt, annars är jag en sån som skriver lättare om jag har ett namn, en rubrik eller en kirrad första mening.

I morgon är jag bjuden på kafferep. Man måste ha kjol på sig och ha med sig kakor. Man ska "prata civiliserat" och "kortspel är absolut förbjudet". Stickning är däremot okej.

Tur att jag har läst Jane Austens samtliga så jag har något att tala om.

Introducing: Eugene Fougler

Kära läsare!

Jag får ibland frågor om hur man blir filmjournalist. Jag kan inte svara på dem riktigt eftersom jag varken gått journalisthögskolan eller läst filmvetenskap. Det känns dumt. Jag skulle gärna vilja säga något smart.
Socionomen och journalisten Eugene Fougler är bättre på att ge råd än vad jag är. Därför bad jag honom att svara åt mig.

Caroline


Hej aspirerande filmjournalist!

Under 80-talet var det mycket populärt att vara fotograf och frisör. Har du sett hur Tito Frez ser ut idag? Skämt å sido: just nu är verkligheten den att det ger hög social status att jobba med media, inte minst om jobbet medger att man får visa upp sitt namn och gärna sina åsikter på ett eller annat sätt. Om ett tag kanske det är något annat. Egentligen handlar det om att tillfredställa mycket elementära mänskliga behov som alla med mat i magen och tak över huvudet går och bär på: uppskattning, bekräftelse, självförverkligande.

Men om statusen för det ena ska behålla en någorlunda hög nivå är det helt avgörande det finns något annat, lägre att jämföra med, och att det höga åtnjuter någon slags exklusivitet. Kanske har du hört Mona Sahlin tjata om att statusen måste höjas för vårdbiträden och sjuksköterskor? Sanningen är ju den - om det nu vore så enkelt - att man lika gärna skulle kunna sänka statusen för till exempel läkare, och få samma effekt.

Antalet musik- och filmskribenter måste därför ligga på en lagom låg nivå för att yrkets status inte ska bli utspädd. Du hade kanske inte ens varit intresserad av yrket om det hade funnits tillräckligt många utövare. På samma vis finns det en fara i att antalet medier blir för många. Etablerade politiska journalister rapporterar redan om faran i att bloggare tar sig an tunga uppgifter som valbevakning.

Redaktörerna kommer att fortsätta upprätthålla den tröghet du upplever, kanske mest av gammal vana. De är rädda att tappa allt de gått och samlat på, de vill känna en framåtrörelse, bli bekräftade och känna uppskattning, precis som du. Vissa av dem kanske tycker att de har byggt ett präktigt kortslott som närsomhelst kan avslöjas och rasa. Kan du inte ge dem några hopp om vinster på ett personligt plan kommer de inte att låtsas om att du finns. Så strunta i själva texterna och fokusera på strategin. Ligg på hela tiden, ge inte upp, skaffa dig mental styrka, le när det behövs men visa inte för någon när du är lycklig.

Eugene Fougler

Eugene Fougler är socionom och jounalist. Han svarar på frågor inom alla tänkbara områden, gärna rörande media, mode och samliv. Maila honom på eugenesvarar@yahoo.com

Greven och Karlsson

Så här är det jämt. När jag har flera artiklar på en gång som ska kirras så uppstår alltid något slags sidospår. Just nu är jag helt fascinerad av Ny demokrati. Allt från deras fascinerande naiva lilla logo, till deras svängiga "Häng med, häng med"-låt.

"Häng med, häng med, nu hänger vi med
Här kommer vi, som hatar allt förmynderi"

Jag kollar en tio minuter lång informationsfilm på YouTube. "Lokalerna har vi fått gratis från en av Göteborgs största fastighetsägare, och vår fina kopieringsapparat från Canon" säger en stolt herre.

Det är lite obehagligt, kan tyckas, att man har med ord som "hatar" och "slåss" i en trallvänlig låt, mitt i refrängen sådär. Starka verb, invaggade i lallande. Mest road är jag dock över ordet "inunder".

Häng med häng med, vi kämpar och slåss
För vi har drag, här inunder vår galosch

Så istället för att slutföra mina jobb, som dessutom är ganska roliga jobb, så surfar jag amazing fakta om John Bouvin (det här med att Sverige borde sänka biståndet till Afrika eftersom det bidrar till att minska barndödligheten där och det är ju, i slutändan, en dålig sak för Sverige) och citat från Vivianne Franzén. Det är helt otroligt jättekul. Tills man inser att det är på riktigt. Då blir man rädd och återgår till jobbet istället. Skrämseltaktik på sig själv = ett vinnande koncept.

Häng med, häng med!