Jag har byggt hela min karriär på att vägra 9-5.
Jag har tackat nej till en heltidstjänst mer än en gång. Fler än fem gånger, absolut.
För att ingen lön, arbetsplats eller tjänst går upp mot friheten att kunna sova länge på morgonen, se B-film med Kennet spontant mitt på dagen eller fika i stort sett när som helst.
Har jag resonerat.
Men så kommer ett erbjudande från himlen och nu har jag plötsligt, till min stora förvåning, tackat ja till att knega 9-5 i ett par månader som alla andra. Visst ska det bli roligt, men jag är också snopen. Hur gick det här till? Och var ska det här sluta? Är min karriär slut nu?
Jag är rådvill.
Såpass rådvill att jag igår var tvungen att leva som om det vore min sista frilansdag:
* gick upp skitsent, och då menar jag skitsent.
* åt dyr men svingod sushi på AKKI. Det var ändå för sent för frukost eller brunch.
* te på Esthers tillsammans med lördagskrysset. Köpte godis med det politiskt inkorrekta namnet negerkyssar. Jag pekar bara på dem och säger "fem av dem, tack". Till skillnad från chokladbollen vet jag inget modernare namn på dem. Mintkyssar?
* romanskrivande. Ordet "morotsformad" förekom. Påminde mig själv än en gång att jag måste förhindra mamma och mormor från att läsa på något sätt.
* födelsedagsfest hos Kid Chino aka Mårten som är webredaktör för Let's Dance och därmed sitter på info om Carl-Jan. Alla var, precis som Mårten, runt 22 och små genier. Jag såg ut som ett mongo när jag var 22. De här kidsen såg ut som sofistikerade 30-åringar med fräsch hy. De var, precis som Mårten, söta, välklädda och socialt kompetenta. Jag reagerade med att bete mig högljutt och fräckt. För att kompensera att jag var äldst på festen.
* födelsedagsfest för Anders Rydell och Erika ELLE på Spy Bar. Jag gav Anders en "potato gun" i present. Han blev glad. Erika fick en bok. Hon blev också glad. Jag hälsade på folk som jag känner, känner ytligt eller aldrig sett förut. Romanskrivarkollegan hittade jag på dansgolvet. Han var rund under fötterna, han.
"Jag har letat efter dig hela kvällen" sa jag.
"Såklart du har, hehe", sa han och flinade.
Det är tråkigt med folk som vet att de är snygga tycker jag. Vi bestämde ändå att vid 150 000 tecken ska han läsa mitt manus. Jag är faktiskt snart där.
Sen boxade Christina från Z-TV ut min ena lins av misstag. Jag blev halvblind men låtsades inte om det tills det, en timme senare, började kännas konstigt i huvudet och jag behövde avlägsna mig diskret och åka hem. Snopet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
PS. Om du någon gång nämner mitt namn på bloggen så glöm inte att feta!
Ack att bära skönhetens tunga ok. Anywho, jag har satt 6 februari som datum då jag mailar ut mitt första sjok till min fokusgrupp bestående av fyra personer. Då kommer lien svepa.
Maila mig och berätta om nya jobbet, om du inte kan ta det i kommentarerna!
Du förstår väl vad detta innebär? Att jag också måste sätta 6 februari! Men vågar du verkligen lämna ut skiten innan den är "klar"? Jag vet inte jag. Är rädd för att det blir "men du kommer fatta sen när du läser HELA boken" över det.
Och det är DN som fångat in mig med sitt nio-till-fem-lasso. Ett vikariat på På Stan som reporter. Kunde inte säga nej. Nu skriver jag det här i kommentaren. Får se hur många som snappar upp det.
Jag skulle tycka det var riktigt sjysst med ett heltidsjobb som bara kräver att jag jobbar 9-5. Trodde att det bara var i amerikanska filmer arbetstiden var 9-5, vi övriga brukar köra 8-5.
Kul med Pastan, då kan du göra det där frilansknäcket som jag sålde in till dem men som jag pga mitt civilstånd inte kan göra till själv. Axel vet vad jag menar.
Å! Avundsjuk!
(Fast jag känner också något behov av att kackla ondskefullt MOAHAHAHAHA eller så.)
Ett enkelt: man far till att gratulera! (till vicket). Även om jag precis förstar hur du menar med vinst/förlust i o med regelbundna tider - men detta verkar väl ett mer av vinn-vinn-fynd i jobbvärlden? Kul!
Skicka en kommentar