Såg Gomorra. Är nu därför ganska opepp på jobbresan till Rom i februari. Jag ska vara där över alla hjärtans dag är det tänkt.
Själv, utan sweetheart.
I tjänsten.
Det lät som en ganska skön idé först, men nu tänker jag bara att jag ska hamna mitt i en uppgörelse och råka få en kula i axeln och/eller en planterad påse vitt pulver i bagaget. Gomorra är skitläskig. Italienska turistbyrån måste hata den. Saviano kanske har lyckats skapa sig ännu en fiende i dem?
En annan grej: vad är grejen med maffiakillar i alla länder och varianter, och deras fascination för Scarface? Jag har sett det så många gånger förut. Scarface är ju en loser.
Jag fattar att man identifierar sig med the underdog, och självklart drömmen om snabba cash och odiskutabel hierarkisk superstatus. Men han förlorar ju allt eftersom han är så girig. Det måste finnas andra, rimligare idoler för maffiamännen. Men vilka?
3 kommentarer:
Samma märkliga fenomen som unga manliga ekonomistudenters fascination för Patrick Bateman och Gordon Gekko. Jag tolkar det som att man i något slags förväntansbild inte fattar vad filmen (eller boken) förklarar. Tuffa bilder döljer handlingen eller något åt det hållet.
Eller så tröttnade de och stängde av innan filmen var slut.
Eller amerikanares dyrkan av Bruce Springsteens "Born in the USA" för den skull?
Men är ekonomistudenter verkligen fascinerade av Patrik Bateman? Jag trodde i min enfald att det låg lite ÖVER deras begreppsnivå.
Handlar det förresten inte om stil?
Max
Bra parallell med Bateman och Gekko!
Skicka en kommentar