Fuck.

Nu har jag kommit till stället då hela min roman plötsligt känns helt usel. Jag har raderat flera tusen tecken, känns det som. Meningar som känns tillgjorda, konstiga och märkliga ("Jag hann bara tänka att hans näsa var för stor för hans ansikte och att jag ändå aldrig skulle duga i hans ögon, som var blå").

Å andra sidan har jag dessutom raderat en knippe stycken som känns precis motsatta, helt banala och ogenomtänkta ("Jag försökte få till en ätstörning men det gick inte eftersom jag, när det väl kommer till kritan, är alldeles för lat och odisciplinerad").

Vi behöver resa till ett isolerat ställe, mitt överjag och jag, och bara skriva klart hela shitten och inte kolla bakåt en enda gång förrän det är dags.

Jag stänger av mobilen, screenar mina samtal och drar ned persiennen. Det ska författas här på Bondegatan. Nu.