Ja, herr byrådirektörn

Idag hände två saker; jag träffade en byrådirektör och jag åkte till världens enda köpkvarter.

Byrådirektören är i min ålder och är egentligen inte byrådirektör alls. Han var det för flera år sedan men det är en så rolig titel att den hänger kvar. "Jag skulle trycka det på allt. Inte bara visitkort, om jag var byrådirektör", som K sa.

Den fd byrådirektören frågade hur det går med romanen. Skitbra, sånt gillar jag. Piskan i att folk frågar, gärna ifrågasätter om det blir någon över huvud taget. Ser du mig på stan - kom fram och fråga hur det går med den där romanen egentligen. Uttala det som "romanen", som om det var citationstecken runt det hela, som om den är ett skämt.

Jag och K åkte till Sickla köpkvarter. Av egentligen ingen anledning alls förutom att deras slogan lockade oss; "Världen har många centrum, men bara ett köpkvarter".

Vilken vacker uppvisning av medelklassens diskreta charm. En liten fejkad "saluhall", ett litet stråk med inredningsbutiker (en liten avdelning för sängar av prima kvalitet hette "Carpe Diem of Sweden") och överallt överklädda bebisar som skriker. Alltid, alltid dessa bebisar.

K har nyligen flyttat och inreder sitt hem. Jag misstänker att hans val av möbelemang baseras mer på pris än funktionalitet. Han såg en hatthylla för 29 kr, nedsänkt från 299 vilket borde säga något om kvalitet och efterfrågan, vad vet jag? Han köpte två. "En kan man kanske ha som skoställ".

När jag sa att jag ville dricka en kopp te kallade han mig för snobb. Jag älskar honom för det. Genom åren är det främst två saker jag sagt som upprört honom till bristningsgränsen:
1. Att han borde investera i ett par ordentliga köksknivar. Detta tas upp med jämna mellanrum som exempel på totala borgarfasoner.
2. Att han får lov att använda glasunderlägg om vi sitter vid mitt fancy teakbord. Detta anser han var ett av de dummaste påfund som finns. "Men varför köper man ett bord som man inte kan använda?"

Tack vare honom håller jag mig vid vettet.