Den nya mannen

Såg förresten Running with Scissors idag (Det är nåt som inte stämmer, på svenska). Jag tänkte på två saker. För det första hela grejen med att författaren till boken som det hela bygger på blivit stämd av familjen han porträtterar som hävdar att allt är lögn. Själv säger Augusten Burroughs att allt är sant, givetvis, men också att han trodde att den syster som porträtteras som den "normala" och den som han får bäst kontakt med, skulle bli glad. Att hon skulle tycka att det var kul.
Jag fattar den grejen. Att man tror att alla vill få sin story berättad. Med eller utan halvsanningar. För att få någon att nicka intygande/empatiskt/whatever och därmed få en slags minivälsignelse. Men i samma veva som Burroughs ger sin favoritlåtsassyster en autobiografisk klapp på axeln och ett "ser du, vi var normala" så outar han också den enda familj hon känner som nutcase. Hans historia är hennes historia är deras historia. Knepigt det där.
Den ståndpunkten ("Jag trodde hon skulle bli glad") intresserar mig mycket mer än vad som är sant eller inte i boken/filmen. Allt annat är liksom entertainment.
Det andra jag tänker på kan ingen undgå att tänka på: Joseph Fiennes! Att den här mannen kan ha en sån stiff brorsa. Att man inte ser fler läderbögar på stan förresten? Vore det socialt acceptabelt att ha lösmustasch och läderkepa skulle jag, om jag vore man, anamma den här looken direkt.