Angel
Regi: Colin Nutley.
Med: Helena Bergström, Rolf Lassgård, Rikard Wolff, Johan Rabeus, Elisabeth Carlsson.
Jag har aldrig slagit någon i ansiktet. Jag har heller aldrig svept en whiskey men efter Colin Nutleys ”Angel” känner jag för att göra båda delarna.
Inte bara för att jag numera har en bild på näthinnan av Rolf Lassgård, när han likt en majestätisk tumlare förlustar sig i en thailändsk swimmingpool. Inte bara därför. Utan för att jag känner mig förolämpad.
Av Rolf Lassgårds blonderade backslick och mörkfärgade bockskägg. Och av Rikard Wolff i hästsvans och cowboyslips. Men mest av Helena Bergström i röda skinnbrallor och svart hatt.
Någon tror, på allvar, att jag ska köpa att de är ”rockmusiker”? Man försöker övertyga mig genom att droppa saker som ”showcase” och ”It’s only rock ’n roll, baby” för att jag ska förstå att de är rockmusiker. År 2008. Men det är petitesser i sammanhanget. För av allt som är så osannolikt, så överdrivet och så fruktansvärt dåligt i Angel är det storyn i sig, om den stora artisten som fejkar sin egen död för att sälja fler skivor, som är det pinsammaste.
Caroline Hainer
3 kommentarer:
Vad tog kommentaren om Lassgårds manstuttar vägen?
Den censurerades. Och i ärligthetens namn var det nog bäst så. Om jag skulle ställas till svars för mitt påhopp på nåns kropp skulle jag skämmas.
Skönt att den inte var så maxad ändå tycker jag. texten alltså.
Skicka en kommentar