"Moderna provokationer" eller "här ser ni en nöjd person"

Dags att uppdatera de moderna provokationerna.

En gång i tiden skrev jag och Fia Fjelde en artikel som hette "Moderna provokationer". Som att inte dricka, klä sig för tunt och sånt.
Dags för en uppdatering. Jag har nämligen hittat två saker som verkar uppröra mer än någonting annat, i dagens moderna samhälle:

1. Att säga att man är nöjd.
I helgen köpte jag och AB färsk köttfärs i Söderhallarna och trillade (verb!) köttbullar. Jag köpte mörk choklad med pistage "till kvällen".
Jag är nöjd. Med livet.
Och det är nog det mest provocerande sinnestillståndet, alla gånger. Nånsin. Man får vara många saker, men inte nöjd. Det förlorar man vänner på, tro mig.

2. Att säga att man ska till Bryssel.
Valda kommentarer:
"Vad finns det där förutom kål?"
och
"Men ååååh, bara för att du ska vara annorlunda. Åk till Barcelona istället, som vanligt folk!"

Om vi vänder på det, å andra sidan, så finns det inget som provocerar mig så mycket som:

1. Modern konst.
Och folk som ska analysera modern konst, folk som ska förstå sig på modern konst, folk som ska måla modern konst, folk som ska tycka om modern konst. Och alla konstutställningar med modern konst, förstås. Antar att modern dans också går in.

2. Diplomater.
Inte så mycket det att de sippar champagne och rub shoulders med varandras VISA-status. Inte heller så mycket för att de tycker sig känna folket och för att de kan parkera var de vill. Utan mest för att de tar sig själva, och sin mer eller mindre utvecklade megalomani, på ett så enormt allvar.
The Constant Gardener bekräftade alla mina fördomar. Inte ens det faktum att jag känner en livs levande diplomat (hej Alex) kan rucka på detta.

3. Folk som kallar mig Carro när jag precis presenterat mig som Caroline tre minuter tidigare.

4. Cornelis Wreeswijk och Kent.
Vad är grejen?

5. Fötterna på tunnelbanesätet.
Det finns två teorier.
En om att det är mitt pedantiska sinne som stör sig på mongon som lägger upp fötterna. De ruckar på ordningen, helt enkelt. De smutsar ned.
En annan är att det är så provocerande för att det är så icke-provocerande. Som en Che Guevara-tröja. Vem blir upprörd över en sån? "Shit, han har Che på tröjan. Han måste vara en sån där politisk jävel!"
Typ så.
"Shit, han lägger upp fötterna, han är en sån där värsting!"
Vad det än är så sitter jag och skakar på tunnelbanan varje gång nån slyngel kastar upp dem på sätet. Ibland säger jag till men eftersom jag är tant på så många sätt redan och verkligen inte behöver ett skäl till för att gå i pension, så byter jag säte.
Puh!

Nåt jag glömt, förresten?