Wedding, schmedding

Tänk handlingen:

En cynisk journalist som jobbar på New York Journal med att skriva om societetsbröllop. Äktenskapet är bara en bluff, bröllop är förresten också värsta bluffen, alla bara ler fast man vet att de kommer vara skilda inom tre år, för statistiken säger det.
Han är snygg och charmig och klär bra i ljusblå skjorta utanpå t-shirt.

En godtrogen tjej som alltid ställer upp för allt och alla och som längtat efter sitt eget bröllop sedan hon var åtta år. Den eviga andrefiolen som planerar andras bröllop vare sig hon har tid eller inte.

Vad händer när de träffas, tro?
Och hur slutar filmen?

Ja, filmen heter 27 Dresses och hur den slutar kan du få reda på nästa vecka.
Men nu ska jag avslöja nåt om mig istället:
Jag vill inte vara den där cyniska personen som bah "men gissa vad som händer" för jag gillar ju romcoms och jag gillar bröllop och jag gillar att gråta på film.
Jag gillar när man vet vilka som får varann.
Jag gillar att se två personer som så uppenbarligen är ämnade för varandra öppna ögonen i nån nyckelscen, kasta sig in i en taxi och bah "Step on it!"
Jag gillar sockervadd i filmform.

Den här filmen innehåller, förutom klassiska romcom-ingredienser som "lustiga sidekicks som svär", jobbig syster och odrägligt käck musik också en scen där "tjejen" (Katherine Heigl i det här fallet) står på en scen med en mikrofon och säger "Du hade rätt" och sedan ber om "hans" kärlek.

En scen-scen! En tal-scen! En mikrofon-scen! By Lord, det var länge sedan faktiskt. Som jag saknat det.

Jag vill inte vara cynisk.

Jag ska var ärlig, som vi alla är när vi ställs inför en romcom, och säga att herregud, tänk om det var jag.

Tänk.

Nån som riskerar allt - precis allt - och ställer sig upp och deklarerar något som på film får såna som mig att himla med ögonen.
Och sedan kysser de varann och alla applåderar.

Tänk om det vore jag.

Alla i publiken tänker så, är jag helt övertygad om. Och sedan går de hem och skriver en klatchig sågning. Det kommer ju jag också att göra. För filmen är inte bra, även om den får mig att må bra och drömma om brudklänningar.

Ungefär som i Vänner när Monica säger till Phoebe: "Jag trodde inte att du var en sån som brydde dig om bröllop..." och Phoebe svarar "Det trodde inte jag heller". Typ.

Jag är ingen som bryr mig om bröllop. Tror jag i alla fall.
Tills varje gång jag ser en romcom. Då vill jag bara snubbla över nåns hund, se in i ett par leende ögon och ett år senare bli friad till.
Som alla som ser en romcom vill. Är jag övertygad om.