Ett sk. radiofejs

Jag kan inte se mig mätt på den här sköna bilden som hamnat på P3 Populärs hemsida där de klistrar in bilder på deras gäster. Jag var gäst i onsdags.

Man talar ju ibland om "radiofejs".

Quantum of Solace
Regi: Marc Forster
Med: Daniel Craig, Judi Dench, Olga Kurylenko, Gemma Aderton

BOND. Titeln syftar på två saker. Quantum of Solace betyder ungefär ”summan av all tröst”, och tröst är något James Bond är i behov av efter att ha sett sin älskade Vesper Lynd dö. Han är också i behov av hämnd, befarar M (Dench). Kan han verkligen hålla känslorna i schack?

Men Quantum är också namnet på en organisation med miljöboven Greene (Mathieu Amalric) i spetsen, vars ondskefulla plan går ut på total dominans av världens naturresurser.

Filmen är kanske den mest actionfyllda någonsin, men på bekostnad av en begriplig intrig, tyvärr. När de politiskt korrekta skurkarna (engelsmän och amerikaner) säger ”Men vi förklarade ju för dig vad Quantum är” vill man protestera högljutt. Gjorde ni verkligen det?

Bland ömsinta blinkningar till bland annat "Goldfinger" och "I hennes majestäts hemliga tjänst", är det också en ny slags Bond vi numera har att göra med. Sängkammarscenen, så som vi är vana att se den, är reducerad till en verbal invit och ett snabbt klipp till Bond i bar överkropp. Kalla mig bakåtsträvare men jag saknar the good old days med långsamma nedläggningar mellan sidenlakanen och onda men enkla skurkplaner. Även om Daniel Craig är den kanske snyggaste och manligaste Bond världen någonsin skådat.

Caroline Hainer

Samma sak, samma sak...

Det här börjar bli löjligt. Idag sov jag till halv tolv. Jag kör en medelsömn på mellan tio och elva timmar varje natt fortfarande. Nu masade jag mig visserligen till Friskis igår kväll och cyklade lite och lekte med några maskiner men det kan inte förklara mitt abnorma sömnbehov.

Sorgbearbetning, säger terapeuten. Hon kanske har rätt. Och i helgen är det dags att besöka kyrkogården med famnen full av ljung.

Sorgen gör sig extra påmind eftersom två klockor har gått sönder. Jag gillar klockor, i synnerhet väggur. Jag har flera stycken trots att jag bor i en etta.
Pappa gillade att laga klockor så för honom hade det varit en glädjestund att få ta sig an mina två stannade urverk.
Nu ligger de här, livlösa, istället. Jag vet inte vad jag ska göra med dem. Det känns helt enkelt fel att gå med dem till en urmakare.
Men han kommer ju inte tillbaka.
Det är klart att jag vet det, men säg det till mitt hjärta. Eller min hjärna som fortsätter producera drömmar som går ut på att allt var ett missförstånd och att han visst lever, och snart kommer han hem.
Att ta med klockorna till en urmakare skulle liksom vara som att förskjuta pappa. Är det begripligt? Det är ju han som ska laga dem, ingen annan.

Jag är så trött.

Möte med trubaduren - ett år senare!

Ni minns väl vår vän "trubaduren"? Han som köpte en gura från Rusta och tog en gitarrkurs på ABF, som dokumenterades på Jazzhands? Ett år har nu gått. Vad hände sedan?

Hej trubaduren!
– Hej på dig tredje statsmakten! Kul att ses igen. (Ett ljud hörs, en robotröst säger "three pm")

Vad var det där?
– Det var bara min talande klocka. Det var heltimnme så klockan sa till. Den gör det en gång i timmen.

Hur leker trubadurlivet?
– En gång trubadur alltid trubadur, men du menar förstås hur mycket jag spelar? Fysiskt alltså.

Du har rätt. Det är det jag menar.
– Vilket gig nämnde jag senast?

Midsommar förra året, så vitt jag minns.
– Det var ett jäkligt bra gig kan jag säga. Men efter det har det legat lite på is. Jag satt mest och spelade på min egen kammare midsommargiget. Gjorde väl en och annan spontan efterfest-plocka-fram-guran-och-jamma-lite.
Sen åkte jag ju till Thailand och levde lite backpackerliv. Det passar oss trubadurer, det passar vår själ. Bohem.
Så jag åkte dit. Tog dock inte med mig guran. Hörde att de hade billiga guror men jag hittade inga så då började jag tvivla och tänkte "hur ska det här gå" men så åkte min mammas man till en supermarket och tog med sig en fin gitarr tillbaka. Mycket fin! Finare än den jag hade innan. Mjukare strängar, vilket är bra om man inte spelat på ett tag.
Som tur var hade jag tagit med mig mina noter och sånghäften. Jag hade ändå lite tankar om att jag skulle sitta på en strand i solnedgången och spela gitarr. Så då övade jag lite varje dag faktiskt, för jag hade inte så mycket annat för mig. Jag klarade till och med spela i sista delen i gitarrhäftet! Där är det ju mycket mer avancerat. Jag klarade till och med att spela den här...vad heter den...det är nåt med Cornelis. Nåt avancerat.

Fantastiskt.
– Sen ska jagh säga en sak. Sen kom jag hem från Thailand och på julafton gick vi ut ett gäng och då kom en utmaning! Alla kom hem till mig och hade efterfest och då var Anja med, hon kan spela, så vi lirade ihop. Med åskådare! Grymt kul.

Och nu då?
– Jag fick en stämapparat av Lina som var skitdyr och alldeles för avancerad för mig så nu har jag inte spelat en del för jag inte lyckats manövrera stämapparaten.

Och framtiden?
– Ser ljus ut. Så fort jag köpt mig en ny stämapparat kickar jag igång igen.

Breaking News: Onsdag 11-15 i P3

Dags igen för Jazzhands medverkan i Styrelsen i P3. I morgon (onsdag) kl. 11.15.

Nysvenska ord, del ett.

Kristofer Ahlström använder verbet "fritzla", som i "Jag planerar att flitzla hela söndagen". Alltså "hålla sig undan", "verka ostört" eller "gå under jorden".
Jag tycker att det är bra. Andreas tycker att det är ännu bättre och tar det steget längre med denna språkutveckling, som jag helt och hållet stöder:

Fritzelsk -t -a

1. undanskymd, tillbakadragen, ljusskygg. Ex: "Han levde ett fritzlskt liv i en grånad timmerstuga i Norrbotten"

2. mörkläggande, lönn-, obskyr. Ex: "Hon agerade fritzlskt genom hela graviditeten, varför maken vid den plötsliga förlossningen kom att bli litet snopen"

3. att kombinera ingenjörskap och uppfinningsrikedom med färdigheter inom elektricitet och vvs. "Med fritzlsk smidighet gjorde han om de gamla entrédörrarna från Lidl till en fjärrstyrd garageport"

Skattar bäst som skattar sist

Ah!
Revisorn svarar när jag ringer. Jag gillar revisorn. Han är den mest fåordiga jag vet. Han säger "Jag var borta ett tag" och sedan "Jag skickade in siffrorna de bad om så det är klart nu" och sedan är samtalet över.
Effektivitet, stavas det.

Jag frågar inte om hans "solsemester" och han frågar inte om mina "siffror".
Det är bra.
Vi förstår varann.

Och nu kan jag fortsätta handla saker på företagskontot och kalla det "representation" som om inget hade hänt.
Skoja.

Skattmasen flåsar vidare

..och apropå ingenting. Eller apropå mina skattebesvär så får jag rapporter via revisorns brorson att revisorn befunnit isg på sydligare nejder men "är hemma nu".
Jag slappnar av.
Det kommer lösa sig.
Skatteverket har gett mig till torsdag att skicka in skumma siffror jag aldrig sett, men som jag tänker att min revisor sitter på. Det är mitt andra uppskov från Skatteverket. De har helt klart röd flagg på mig, helt klart. Revision nästa år, sätter min högerarm på det.
Ringer revisorn.
Inget svar.
Inget svar.
Inget svar.

FUCK!!!

New Jew in town

Tror stenhårt på den här looken i höst: "intellektuell judinna med släktingar inom läkarämbetet". Glasögonen hittar man antingen på Urban Outfitters, prissänkta från 255 kr till 69 kr, eller på Buttrick's, vid disken, i en låda som det står "Nördglasögon 20 kronor" på. Sämre kvalitet på bågen dock.

Jag är inte snål men...

Okej. Nu är det dags. Att köra den kanske mest klassiska stockholmsklagan någonsin. Men alltså, kan vi inte ta upp det här med "halva priset"-löftena på Hötorget en gång för alla?

"Vad kostar sparrisen?"
"Jag ger bra pris!"

Fem bananer (9.90 kg), kanske 300 g kantareller (19.90 hg) och fem sparrisar för "bra pris" blir 85 kronor, trots det utlovade "halva priset" på kantarellerna.

Jag vill ogärna släpa med mig en liten hushållsvåg in till stan men snart känner jag mig manad. De skinnar ju mig. Varenda gång. Är det underförstått att man ska pruta eller vad är det jag missar?

Frilansproblem revisited

Ibland får jag svidande dåligt samvete över mitt jobb. Det rullar liksom på ganska stadigt utan att jag svettas särskilt mycket, och jag sitter i ett berg av förmåner utan att böna och be.
Till skillnad från min mamma som jobbar så hårt så att hon får reumatism eller pappa som levde på minipension.

Önskar att jag kunde skylla det ständigt dåliga samvetet på en katolsk uppfostran, det låter tufft. Men pappa var inte särskilt troende, det diskuterades aldrig ens i familjen även om jag vet att han föddes och uppfostrades som katolik.

Det är något annat. En generationsgrej kanske? Om man har knegande 40-talistföräldrar och har vuxit upp i förortslägenhet kanske det blir så automatiskt?

Idag har jag i alla fall skuldtyngd börjat dagen med en barnfilm om en flicka och en vit häst. Det var bara jag i salongen på Zita. En förvirrad, högljudd man i gubbkeps kom in ett tag och svettades och andades tungt. Han pratade för sig själv och sa saker som "Man får ont i nacken av att sitta i små salonger" och "Men nu får de för fasen börja någon gång! Hallå? HALLÅ!? Sätt på nu då!".
Till slut mumlade han argt "Alltid samma sak, ALLTID SAMMA SAK" och lämnade salongen med tunga, arga steg.

Wow! Vad jag vill veta är: vilken tidning recenserar han för?!

Verklighet kontra fiktion

Skrev som en galning igår. Fel taktik. Massor av bakläxor idag.

Men jag var ju tvungen! Alla dessa deadlines och så skulle jag ändå försöka hinna med att kolla in Molton Browns nya hudvårdsserie och sen Bondfilmen.

Moltongrejen var på Sturebadet, i "det turkiska badet" (som tydligen är skitpopulärt för möhippor?!). Där gick brittiska damer runt bassängen och visade upp lotioner och scrubs och handkrämer och pekade på saker som "äkta sand från Bora-Bora" som låg i en elegnat glasskål.

Hur länge räcker naturresurserna, undrar jag. Hur länge kan man, rent praktiskt, hämta ton Bora-Bora-sand och stoppa ned det i små tuber som sedan säljs världen över? Tar den inte slut någon gång? En utåtriktad frilansdam från golftidningen Red Tee upplyste oss alla om att samma sand används på de allra förnämsta golfbanorna dessutom. Någonting i hennes yttrande gjorde mig orolig.

Anyhoo. Sedan var det visning för nya Bond, Quantum of Solace. Snygg titel, obegriplig film. Recension kommer i City nästa vecka, men jag kan ju säga att det var lite för mycket action och för lite Bond för min del.

...det är inte så att jag har något emot action, men en ynka biljakt och resten slagsmål får inte mig att jubla. Sedan skulle jag gärna sett mer sängkammaraction, det är ju Bond. Jo, jag är ju feminuist men...det blir för trist när Bondförföreriet begränsar sig till en dirty blick och sedan ett klipp på Bond i bar överkropp. (Sant!)
Jag är feminist men kan man inte få se en av världens manligaste män sakta sänka ned en kvinna på ett sidenlakan medan kameran panorerar ut, som traditionen bjuder, utan att upprörda röster höjs?
Jag höjer min upprörda röst över avsaknaden av belägringar av den gamla love 'em and leave 'em-skolan. Kom tillbaka, James, allt är förlåtet!

Jag fick en goodybag förresten. Från Molton Brown. Jag tycker deras förpackningar är ganska fula.

Kvällen avslutades med en burgare på Harvest Home och sedan lite Gilmore Girls och Tell me you love me som ofta är kusligt mycket "too close to home" för att vara njutbar tv-fiktion. Vem av rollfigurerna som bäst personifierar mitt inre kaos säger jag inte. Men vänner bör kunna räkna ut det i alla fall.
Igår var det extra galet och jag fick se mig om efter den dolda kameran. Terapisten gav mitt fiktiva alter ego samma råd som jag själv fick för bara en vecka sedan av min egen terapeut. För samma problem. Jojo.

Byt namn! (Inte bara en bok)

Jag säger ju det. Carrie Bradshaw är död, länge leve Caroline Hainer! Idag väntar en glamorös superdag som involverar beautylunch och nya Bond. Rapport kommer.
Ibland är det riktigt, riktigt kul att vara skönhetsredaktör. Igår gick jag in i en juvelaffär och fick ett par örhängen som "gåva".

Frilansproblem

Vad gör man när Skatteverket ber om "kompletterande inkomstuppgifter" och ens revisor är helt försvunnen? Jag har sökt honom i två veckors tid nu, lämnat meddelanden och mailat.

Skatteverket skickar en påminnelse. De vill ha siffror av mig. Siffror jag inte har koll på. Jag har aldrig ens sett årets deklaration. Jag lämnar en låda papper och tretton pärmar till revisorn någon gång i april och så är det bra med den saken. Han skickar en faktura. Jag har återigen köpt mig fri från ansvar.

Nu är de på hugget. De kräver siffror. Jag fattar inte ens vad som står i deras brev. Men revisorn är försvunnen från jordens yta. Vad gör jag? Har precis författat ett ytterst oproffsigt mail till någon handläggare på Skatteverket och bett om uppskov. Frasen "Snälla!" förekom.

Menlösa företagsnamn Del 2

Tack för lägenheten, Jörg Haider!

Den här mannen hjälpte mig till en lägenhet på söder.

Två gånger har jag tagits för hans släkting. Första gången på ett bröllop. Det stod "Caroline Haider" på placeringskortet. Jag förstod att man menade mig.

Andra gången när jag fick min lägenhet. Det var genom den kommunala bostadskön. Jag hade turen att hamna hos en lätt rasistisk handläggare, som tog fel på mitt efternamn, vilket gjorde att jag klättrade före i kön. Detta är en sann historia. Vittnen finns.

Hon sa att "en polack" låg före mig i kön men att hon skulle göra vad hon kunde för att peta honom. Det gjorde hon också.

Sen fick vi välja tapeter, satt på lokalkontoret och bläddrade i en pärm då handläggaren sa "Det var Haider du hette va?"
Jag svarade med ett ansträngt skratt och sa "Nej. Hainer. Jag är inte släkt med Jörg."
Hon svarade förstrött "Nä, nä..." men la sen till "Asså, jag tycker han är bra..."

Så fick jag min lägenhet. SOm sedan byttes till en etta på söder.
Så tack för lägenheten, Jörg Haider.
Vi hade inte mycket gemensamt under din levnadstid, inte ens namnet faktiskt.
Men tack.
Må du vila i frid.

Caroline Hainer

Så här ser ett samvete ut:

Det här är Mårten.
Han ger mig dåligt samvete.

Han vill att vi alla ska bli blodgivare.

Ja, jag vet att man "borde". Jag smackar upp en bild av honom med den där vädjande blicken, och den lätt anemiska hudtonen, så jag i alla fall kan känna att jag "gjort något".

Jag åt lunch med honom och Leo på TV4 idag, där de jobbar med ett populärt program som heter "Idol". Jurist-Magnus anslöt sig till lunchen. Från och med nu, när Magnus är med, ska jag alltid säga "Jag tog med mig mitt juridiska ombud".

Innan var det pressvisningsgrej. Alltid väldressade Olof visade klädnyheter som får mig att känna mig som en analfabet ("Det här märket känner du väl till?").
Nej.

Jag var där för skönhetsgrejorna, inte kläderna, och provade C-vitaminpulver från Dr. Sebagh och åt lax med västerbottenkräm istället.

På väg ut stötte jag på en tjej med rött läppstift och pälsstola, och en fashion girl som, jag lovar, fick ducka i hissen eftersom hon var så lång.

Analfabet var ordet.

Saker på Myrorna i Ropsten

("Företagsspelet Kapital". Trettio spänn!)

Caroline är Carrie

En Carrie-dag. Fast nu när Sex & the City är över borde jag kunna byta ut det där och kalla det en Caroline-dag. Om man nu bara kunde hitta någon som kan betala en från att smita från ansvar.

1. Vaknar skönt.
2. Åker in till stan alldeles för tidigt för en beautyfrukost för en ny antirynk-kräm. Jag är måttligt intresserad. Rynk Schmynk.
3. Bestämmer mig i sista stund för att göra den totala motsatsen till antirynk: äta en muffins på Wayne's.
4. Smiter in på Rigoletto och ser de "första officiella sju minuterna" ur Australia. Får en tår i ögat. Filmen kommer att bli brutal.
5. Smiter ut när Max Payne börjar rulla. Snor med mig Linnéa.
6. Går in i mongo-affärerna Svenskt Tenn och Carl Malmsten. Känner blodet stiga av hat. Får andnöd. Vill kicksparka någon (asså, 83 000 för en ful jävla klocka av KORK!?!).
Lyckas ändå, av okänd anledning, handla ett påslakan. Förvirring.
6. Går på en visning av nya smyckesdesigners. Får en grym goodybag.
7. Strosar vidare. Handlar en burk KUSMI-te för två hundra spänn. Tar det på företaget.
8. Tvättid.
9. Tänker "Kanske man skulle måla hallen i nån slags grön färg...?"
10. Kilar in på Wirströms och handlar tre liter färg.
11. Gör stuvad potatis. Känner mig Nigella-huslig.
12. Sållar mailen från konstiga inbjudningar. En halv dags aktiviteter för lanseringen av en ny mascara? Dudes...skärp er.
13. Äter min dagliga portion glass.
14. Går till Posten och hämtar en bunt "vinster" från Tradera.
15. Öppnar paket. Lilla julafton!
16. Kommer på att jag har två filmrecensioner att skriva.
17. Skriver.
18. Anser mig förtjänt av lite vila. Tar en lur...

Sökandet fortsätter...

Jag är mycket, nästan osunt, intresserad av att hitta det tråkigaste, mest generella och allmängiltiga företagsnamnet, med tillhörande logo. Jag vet inte, det är en fix idé bara. Det roar mig på nåt sätt.

Här är en kandidat.

Dessa glada människor...

Kolla på henne.

Enligt någon tyckare på imdb är det här den mest irriterande rollfigur som någonsin setts på duken.

Det är delvis sant. Under första timmen av Mike Leighs film Happy-Go-Lucky är Sally Hawkins "Poppy" så irriterande skämtsam, käck och glad att man inte vet var man ska ta vägen. Man väntar på att det ska hända henne något hemskt, eftersom filmens alla regler pekar på att en glad människa måste råka ut för trubbel och lära sig att livet inte är så himla lätt alla gånger. Det tjänar inget till att vara glad.

Men Poppy fortsätter att springa runt i hippiefärgade kläder, armband som skramlar och ett frustande fniss som låter precis som David Brents. Det gör förresten hennes usla skämt också. Låter som David Brents.

Men sedan händer det något. Ett litet skifte. Man börjar känna för jobbiga Poppy. Hur hon faktiskt valt att vara lycklig. Hon har valt att svälja precis allt vad svartsjuka, konkurrens, nedlåtanden och jämföranden heter. Det är människorna i omgivningen, som får vredesutbrott, som inte orkar, som vill planera hela tillvaron och som känner sig mindervärdiga - alltså, som folk är i regel - som ter sig som de som gör det svårt för sig. De som inte hajat.

Jag har inte hajat, tänker jag. Varför inte bara bestämma sig för att tycka om alla människor - inklusive en själv - och göra "det bästa man kan" utan att döma någon, allra minst sig själv? Nyckeln till lycka, enligt Mike Leigh. Och jag är nog beredd att hålla med!

De sneda leendernas afton

Det var kul på Spy Bar igår. Releasefest för de skäggiga mediegenierna Klas och Anders bok "Byt namn". De skulle kora Sveriges bästa medianamn men det "offentliggörs" inte förrän i Virtanens program på tisdag. Men till min stora förvåning hade mitt namn inte ens varit på tal.
Va?
"Det är ju inget bra medianamn ju!", skrattade Anders (som alltså heter Rydell i efternamn. Mycket media på det efternamnet, loser).

Skitsnack. Jag har ett utmärkt medienamn.

För det första stavar folk och tidningar fel på det hela tiden trots att det "stavas som det låter".
Bilden ovan, till exempel, kommer härifrån och de har stavat fel.

För det andra är det internationellt gångbart, har lagom tysk klang och bra antal stavelser i förhållande till förnamnet. Skulle dessutom lätt kunna vara taget (vilket det är), vilket skapar en tanke hos folk.

Anders snackar goja. Men det var en rolig kväll.

Mannen bredvid mig på bilden är Rolf van den Brink, förresten. DET är förmodligen Sveriges bästa medianamn och om inte det koras till vinnarnamn på tisdag är det jag som skriver en insändare.

Pseudoproblem för ett pseudojobb

Mattias kallade det för "ett pseudojobb" i morse. Ja, det är väl det. Men med ett pseudojobb kommer också pseudoproblemen. Som att filmbolagen ibland lägger sina pressvisningar 9.00 på morgonen, något både han och jag tycker är fel och ämnar gå till kritikerförbundet med.

Vi är faktiskt kritiker för att vi inte klarar av att jobba normalt. Vi är allergiska mot kontor, vi är socialt handikappade kring en kaffeautomat och vi skulle inte kunna hantera "regelbundna tider" om så vår moders liv hängde på det.

Somliga påstår att de är skribenter eller kritiker eller vad de nu kallar sig för att de gillar att skriva. Också en lögn.
Det handlar mest om att försöka få tag i folk per telefon. Skriva förekommer men inte i den stora utsträckning man tror.

Nej, vår huvudsyssla är att försöka leva ett drägligt liv, under någon slags skyddsmantel vi kallar "frilansjobb". Vi försöker hinna i tid till pressvisningar som börjar ett på dagen, och sedan försöker vi minnas hur det var att ha sommarjobb den där sommaren för tio år sedan så att vi kan skriva nåt om "socialrealism" och "ömsint porträtt av den lilla människan".

Vi klarar inte av filmvisningar klockan nio på morgonen. Vi är inte skapta för sånt. Vi är inte ni.

Spännande nyheter!

1. Jag är inte avigt inställd till barn längre. Jag har träffat en skön liten kille. Ruben heter han. Snart ett år. Idas unge. Jag tror att det är första gången, banne mig, som mitt hjärta smälter för en liten baby. Med detta yttrande skapar jag fienden, det förstår jag. Alla runt omkring mig som har barn och i detta nu tänker "så du har hatat min avkomma?"
Det är inte sant. Jag gillar era avkommor. Men jag har inte velat ha en själv, förrän Ruben kom in i mitt liv. Jag kan inte förklara, det är väl kärlek antar jag. Oberäknelig och irrationell.

(det här är, för övrigt, den första bild jag någonsin tagit av mig själv och en baby)

2. Jag skönhetsbloggar och det är mycket roligt. Det är dock inte så många som vet om det ännu så gå gärna in och kolla hur jag sköter mig. Låt mig få veta.

King's choice

Blond, snäll tjej med mjuka, rosenläppar eller skarp brunett med sikte på makten? Kungen Erik Bana har det inte lätt. Alla dessa val. Och så har han ju en fru redan till råga på allt. Men hon kan ju inte producera fram en son så han har all rätt i världen att "se sig om efter tröst på annat håll" som hovet lägger fram det.

Jag vet inte mycket om livet vid dagens hov, men kanske är det ungefär som på Henry XIIIs tid? Matchmaking på högsta nivå. Titel mot flicka mot pengar mot makt. Rakt av bara, utan tjafs. Fördelarna är många - man slipper känslotjafs, business is business och man kan på ett enkelt (nåja...) sätt jobba upp sig utan att skämmas för hur. Alla vet ändå hur det ligger till. Man har till och med blivit tillfrågad att ställa upp "för kung och fosterland". Det man gör är en samhällsinsats rent utav.

Jag är inte helt främmande för tanken. Det vilar något ärligt över det hela.

Yttersta dagen

När kommer den yttersta dagen egentligen? Har vi inte väntat länge nog?

Eller är det dags för mig att snappa, handla ett hagelgevär och "ta saken i egna händer"? Jag talar om alla samhällets fienden, såklart. Som Oprah och Johan Staël von Holstein. Alla som måste försvinna innan jag kan sova lugnt.

Varför är det tabu att hata? Det kanske inte är tabu, det kanske bara är min katolska uppväxt som gjort att jag tror att det är en dålig grej. Det kanske är helt okej att hata? Jag hatar massor av saker. Och folk. Länge har jag dock levt i tron att det hela kommer att lösa sig på den yttersta dagen. Då kommer de få sitt straff.

Haha, säger jag då. Haha.

Men när kommer den där yttersta dagen egentligen? Har vi inte väntat länge nog nu? Det är min enkla fråga.
Min uppriktiga, och något oroande fråga. När kommer domen?

Gudinnan som signerar

Bilden visar ett miffo och en livs levande gudinna i trevande samspråk.

Jag är tillbaka efter en kort frånvaro och följande har hänt: jag har varit i Amsterdam över dagen och intervjuat en kommande stjärna (hon spelar Tom Cruises fru i Valkyrie så det är väl ganska givet?) och jag har köpt min första kändiskokbok nånsin. Skälet ser ni ovan.

Nigella. Jag kan inte se mig mätt (pun!) på henne. Vissa människor har ju den effekten på oss andra. Hennes elegans, hennes posh-engelska och hennes hemtrevliga cupcakes. Hon har allt. Jag vill vara som henne. Jag vill också vara en domestic godess.

Så jag ställde mig i kö tillsammans med uppskattningsvis tjugo procent bögar, femtio procent medelålders damer med begynnande höftvärk och trettio procent DINK-tjejer. Double Income No Kids. Professionella knegare som jag själv, som lägger pengar på designkläder och top class-utrustning för köket men oftast äter ute.
Och eftersom jag var där, i signeringskön, som privatperson och inte journalist kunde jag kosta på mig ett cheezy/pinsamt/jobbigt "I love you!".

Det gjorde jag också. Jag älskar dina program, sa jag. Jag vill bli som du, tillade jag. Fortsätt göra det du gör.

Jag tror inte att hon svarade. Hon skrev i min bok under tiden som jag bedyrade min kärlek. "For Caroline, with Love, Nigella".

Nu försöker jag komma på ett sätt att rama in en hel bok och hänga den på väggen.

Idag är jag försvunnen