Det här börjar bli löjligt. Idag sov jag till halv tolv. Jag kör en medelsömn på mellan tio och elva timmar varje natt fortfarande. Nu masade jag mig visserligen till Friskis igår kväll och cyklade lite och lekte med några maskiner men det kan inte förklara mitt abnorma sömnbehov.
Sorgbearbetning, säger terapeuten. Hon kanske har rätt. Och i helgen är det dags att besöka kyrkogården med famnen full av ljung.
Sorgen gör sig extra påmind eftersom två klockor har gått sönder. Jag gillar klockor, i synnerhet väggur. Jag har flera stycken trots att jag bor i en etta.
Pappa gillade att laga klockor så för honom hade det varit en glädjestund att få ta sig an mina två stannade urverk.
Nu ligger de här, livlösa, istället. Jag vet inte vad jag ska göra med dem. Det känns helt enkelt fel att gå med dem till en urmakare.
Men han kommer ju inte tillbaka.
Det är klart att jag vet det, men säg det till mitt hjärta. Eller min hjärna som fortsätter producera drömmar som går ut på att allt var ett missförstånd och att han visst lever, och snart kommer han hem.
Att ta med klockorna till en urmakare skulle liksom vara som att förskjuta pappa. Är det begripligt? Det är ju han som ska laga dem, ingen annan.
Jag är så trött.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Klart det är begripligt. Jag förstår precis.
Ja. Låt kroppen göra det den behöver.
man tror ganska länge att allt är ett missförstånd. men jag lovar att det blir fint och skönt att titta på de stannade klockorna sen. ta dom inte till nån himla urmakare.
Skicka en kommentar