Ja, det gör den faktiskt, tackar som frågar! Jag har fanimej skrivit tre, fyra kapitel redan. Storyn är helt klar, all in here *pekar på huvudet*. Huvudpersoner och allt. Nu ska jag bara få ned det på papp. Eller Word, snarare.
Namnen blir ett senare problem, just nu heter de bara grejor som folk i min närhet, för att det ska vara lättare att skilja på dem. Boken har heller inget namn men det viktigaste är väl att det över huvud taget blir en bok? Kör fortfarande Anthony Bourdain-stilen och betraktar varje "rast" som ett bokskrivartillfälle. Böcker skriver man på fritiden.
Lyssnar på ett meddelande på min telefon: "Hej, det är Kennet. Nu ringer jag dig aldrig mer för du svarar ju inte."
Nej, det är sant. Jag svarar i princip aldrig i telefonen. Men nu har jag en ursäkt. Jag filar på min generationsroman, ju. Visa respekt för konsten!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Äntligen någon som förstått det där med telefoner. Det är needy och desperat att svara i telefon hela tiden. Folk får maila, eller helt enkelt vänta tills jag har lust att följa upp mina "missade samtal" i displayen.
Generationsromanen är den enda romanen värd att skriva tycker jag. Allt eller inget. Men nu undrar jag förstås om din roman handlar om dig och dina kompisar eftersom du använder deras namn.
Så här: även om den gjorde det (handlade om mig och mina kompisar) så skulle jag aldrig, inte ens under pistolhot, erkänna det.
Tolka hur du vill.
Skicka en kommentar