Högriskarbete

Tro inte att livet som filmkritiker är lätt alla gånger. Ibland skulle jag säga att det är svårt, riskfyllt och alltigenom farligt.

Jag var till exempel tvungen, in the line of duty, att se Wild Child. Efteråt tvingades jag försöka hindra mig själv från att skära upp handlederna och förblöda till döds.

Jag bad M hälsa filmbolaget att de får stå för begravningskaffet om jag misslyckas. M försökte hindra mig att ta till rakbladet, "den är inte värt det".
Också Citys Henric T försökte övertala mig att hålla mig vid liv och bad så hemskt mycket om ursäkt för att de ledde in mig på en så destruktiv bana. Några Valium senare mår jag lite bättre, men nu måste jag bara försöka skriva recensionen också utan att halka dit. A har gömt alla vassa föremål i lägenheten och varslat stödgrupperna.

Wild Child alltså. Jag finner inga ord. Jag försöker hellre svälja en hel apelsin, eller kanske en citron, än ser om den skiten. Jag går på en modern konstutsällning (och alla ni som känner mig vet vad jag känner inför modern konst). Skulle till och med hellre spendera en timme inne på Svenskt Tenn. Alternativt dricka en liter tryffelolja på stående fot.

I korta drag: jobbig tjej från Malibu skickas till engelsk privatskola för att lära sig hyfs. Hon beter sig som en bitch men alla är ganska snälla mot henne ändå eftersom de ser att det finns något fint i hennes hjärta. Malibutjejen smälter, och lär internatflickona vad en mani-pedi är medan de fula, grisfejjade engelskorna i sin tur lär henne vad vänskap är. Win-win. När det är lacrossetävling vinner Malibutjejens lag för första gången "sedan 1976" eftersom amerikanskor har mer go i sig än fula engelskor. Från födseln.

Ge mig rakbladet.