Jag har börjat neka folk min vänskap. Eller, snarare har jag börjat bli mer generös. Nekat har jag gjort sedan start. Jag var hårdare då. Nu har jag mjuknat.
En fd chef och kollega har 284 vänner. Jag frågar mig; är det möjligt att ha så många vänner? Är man Mr. Popular då eller är man bara "Jaha, vi råkade sitta bredvid varandra i matsalen, jaha, du jobbar på ekonomiavdelningen, ja, då är vi väl vänner då?"
Jag kan omöjligtvis vara vän med över 200 personer. Jag säger kvalitet framför kvantitet. Jag nöjer mig enbart med det bästa, varför tumma på kraven vid vänskap?
Alla dessa gamla bekanta man inte träffar av en anledning poppar upp och kräver att jag mottar deras utsträckta hand. Jag säger nej. Gillar känslan av makt när jag trycker IGNORE. Sedan kommer de tillbaka för mer. En ofrivillig bekant har försökt bli min vän tre gånger nu. Jag säger IGNORE och det känns så bra och så peppande att jag vill gå runt med handen innanför västen och kalla mig Napoleon hela dagen.
Det är inte för att vara medvetet elak. "En tjej som är så kräsen beträffande valet av sina vänner...och så accpterar hon MIG!". Det är snarare så.
Plus att jag ser det som att jag visar Facebook var skåpet ska stå. Man kan inte komma och påstå att jag ligger på 31:a (dvs SISTA plats) i frågan "Who would I rather marry" och sedan förvänta sig att jag ska vara generös, öppen och trevlig tillbaka.
Nej.
Facebook har varit hårt mot mig. Nu är jag hård tillbaka. Take THIS, dumma Facebook. Nu trycker jag på IGNORE!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag vet inte hur det är med dig, men jag brukar då sällan vilja gifta mig med minna vänner..(?) Men visst är det skönt att ignorera folks förfrågningar - man får på något vis ge igen för att man själv var så efterhängsen och inte fattade de små pikarna under sin arma skoltid. This is my time, byotches!
Skicka en kommentar