Den absolut vanligaste följdfrågan, när jag säger att jag är frilansjournalist, är "Kan du försörja dig på det?"
Inte i sammanhang med andra journalister, men på släktträffar och sånt.
"Vad gör du?"
"Jag är frilansjournalist"
"Men kan du försörja dig på det?"
Är det för att man lägger till det där "frilans" i början? Jag trivs inte med att säga journalist.
Mest för att jag inte gått JMK så jag har inte papper på att jag är journalist. Men frilansjournalist kan man väl vara. Så jag säger frilansjournalist.
Men tillbaka till sak. "Kan jag försörja mig" på skiten. Ja, det kan jag. För i helvete. Annars hade jag väl sagt "Jag är servitris" eller "Jag är frilansjournalist men jobbar också extra på ett gruppboende" eller vad man nu gör. Eller?
Frågan är denna: får man bli upprörd över att folk ifrågasätter att man "är" det man säger att man är? Vissa tycker inte det. De tycker inte att det är så konstigt. Kanske skulle jag reagera likadant om någon sa att "Jag är konstnär".
Andra tycker att man kan bli upprörd. Det är ingen som frågar en receptionist om hon "kan leva på sin lön". Förutom moderaterna då, som faktiskt har "Kan du leva på din lön?" som slogan. En ytterst märklig slogan. Får man bli arg på den med?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag pluggar på GU, men nog fan säger jag att jag är frilansjournlist om någon frågar :-) Och jag blir dessutm ofta upprörd om någon frågar "Kan du leva på det?" För det kan jag ju naturligtvis inte, jag försökte en gång, att leva på 5000 kr i månaden. Men det var inte så hett.
Vem bryr sig vad man kan leva på liksom? Man är ju den man är oavsett hur mycket pengar man tjänar på det, non?
Nej, man måste inte kunna leva på det man påstår sig vara; så länge man faktiskt pysslar med det man säger sig göra så kan man vara vad sjutton man vill. Jag är i första hand trubadur/estradör/scenhora och i andra hand skötare på en akutpsykavdelning. Att jag sen inte haft ett betalt gig på över två år och jobbar heltid på med att ta hand om instabila människor, det talar vi ju tyst om. Om man däremot hittar på saker som är helt felaktiga, t.ex. Jag är modell men aldrig någonsin fått betalt för detta... ja, då är vi ute på djupt vatten.
Och självfallet ska man ha rätt att bli upprörd ifall det ifrågasätts vad man kallar sig. Sen kanske man ska ifrågasätta hela grejen med att identifiera sig med sitt yrke också? Man bör kanske passa sig för ordet är i det här sammanhanget? För du är väl inte bara frilansjournalist?
Droppa ordet frilans bara. Sag det om de fragar vart. Och svara med att namndroppa nagra tidningar du jobbar at. Same same, later battre, och nagot att vara stolt over.
Switch: Mmm det där med att identifiera sig efter sitt yrke har jag också tänkt på som något destruktivt så jag försöker att inte göra det. Men i sammanhang med nya mäniskor vet jag att de kommer att göra det med mig, och förmodligen även jag med dem.
Så jag väljer självklart den mest smickrande tituleringen, och det är ju heller ingen osanning. Frågan är om det är så annorlunda mot att klä upp sig lite finare när man går ut på lokal. Det är ju fortfarande sant, bara lite snyggare.
Annars gillade jag vad Caroline skrev här för ett tag sedan, att kalla sig "skribent", det låter ju förjävla coolt. Det har jag redan börjat med.
En kompis sa till mej att jag inte kan kalla mej journalist om jag inte gått journalisthögskolan. Vilket låter helt cp, eftersom det var först idag som jag fick reda på att JMK och journalisthögskolan var samma sak.
Jag brukar säga att jag är journalist, trots att det inte är vad jag lever på till största del. Men allas reaktion handlar aldrig om pengarna utan mer om "jahaaaa". Alla verkar bli så impade. Och en annan kompis nämnde nån gång om hur det kommer vara när jag "slår igenom" som journalist. Haha, "slår igenom". Som att man blir kändis av att sitta och hosta bakom ett skrivbord.
Skicka en kommentar