Vi hade alltid medicin hemma när jag växte upp. Eftersom mamma var farmaceut så var det inget konstigt med att svälja piller. Andra kids hade problem med det. Aldrig jag.
Ofta kunde man, på lördagsmorgnarna, höra ett försiktigt knackande på ytterdörren och sedan ljudet av någon granne som skulle förklara eller beklaga sig över någon åkomma. Typ ont i tån. Jag kan bara tänka mig hur det hade varit om mamma hade varit läkare.
Men det fanns alltid det rätta pillret hemma. Oavsett om det var nässelfeber, allergi eller ont i foten. Hade man djungelfeber hade det säkert funnits bot i medicinkorgen för det också.
En gång tog jag lugnande. De låg bara där. Jag behövde dem. Efter ett tag åt jag dem som en annan äter Alvedon, typ när det börjar göra lite ont. Och sedan som man äter halstabletter. Det vill säga hela tiden, om man har ett paket i fickan. De finns där. Jag tar en.
Låt oss inte gå in på generande och smärtsamma detaljer utan bara konstatera att det givetvis slutade dåligt. Riktigt dåligt.
Nyckelorden här är "tillvänjning" och "abstinens". Jag minns fortfarande de ofrivilliga darrningarna som fick mig att känna mig som en total förortspundare när jag gick över Hagsätra Torg för att gå hem till pappa och frossa av mig. Har jag sjunkigt lägre nånsin? Tveksamt. Jag hade typ mjukisbyxor, otvättat hår och sjukligt loj blick. Lägg till glansig panna och Ratso Rizzo-gång.
Vad är poängen med den här historien, tänker ni. Det här är ju bara genanta detaljer som inte hör hemma på den här trevliga bloggen.
Jo. Så här.
Man tror att man gör en bra grej, som ska dämpa smärta och ställa saker tillrätta. Men det orsakar bara mer smärta.
Det man äter lugnande för (oro, darrningar, ångest, panik) är också precis samma saker som uppstår vid abstinens.
Alltså: man äter lugnande för att dämpa sin panik. Man får panik av att äta lugnande.
Och översatt till poängen med historien:
Man gör en sak för att dämpa sin sorg.
Just den saken orsakar mer sorg.
Livets ironi. Mitt misstag. Att ingen gjort en film av just det här? Ring mig för perfekt stoff.
2 kommentarer:
Det hela låter som något det gjorts ett otal filmer på - kanske för att det är ett så typiskt mänskligt drag?
Oroar mig lite for att ditt jobb kommer drabbas av det har. Skulle det vara mojligt att ta ledigt? Inte bara 10 dagar, utan sag, en hel manad?
En manad full av sant som motverkar saker som mjukis/glansig panna och lite franvarande blickar (jag vet, inte sa nu, men har ar poangen) - Med andra ord lite smashopping, gym och en resa fran all ett langre tag.
Skulle behova det jag med. Men har inte mojlghet.
Skicka en kommentar