Vår tids samer

Jag tänker på gårdagens Allsång på Skansen och kommer på en grej, så självklar och tydlig att jag skäms.

Det är under ett samtal med sång- och dansmannen Mattias D om textraden "Ska vi träta, älska eller krossa mer porslin?" som Lasse Stefanz framförde igår som det slår mig: dansbandsmänniskorna är vårt samhälles indianer.
Eller ska man säga samer?

Dessa urinvånare, som kör på i rakt nedstigande led från gamla tiders musiktraditioner, som vägrar påverkas av rådande trender utan kör på med renar och mössor med stora bollar på.

Alltså med fransar på mockajackan, och textrader som den ovan.

De är bespottade, skändade och hånade. Till och med - som Mattias påpekade - förpassade till reservat, alltså folkparkerna.
Dessa har också en del gemensamt med kasinon, vilka numera oftast drivs av indianer i USA. Bland indianer är också andelen alkoholister stor, vilket också hittar sin motsvarighet i folkparkspubliken, eventuellt.

Jag känner plötsligt för dansbandsmusiken och musikerna. De kämpar år ut och år in för sin sak - för rätten att bli tagna på allvar!
Rätten att få bära kostymer i siden och stava sina namn med Z!
Rätten att rimma "mår" med "kaffetår"!
Rätten att få uttala Oklahoma med "å"!

De vill blir erkända, helt enkelt. Och vad är ett större erkännande än att vara med i Allsång på Skansen?
Och vad händer när de äntligen kommer med? Jo, jag hånar dem, som den gemena svenne jag är. Så himla simpelt. Jag känner mig rent av rasistisk.
Så jag tar tillbaks allting, bockar och niger som allra ödmjukast och erkänner mitt misstag.