Tête à tête

Okej, nu blir det personligt. Inte meningen, men jag kan inte låta bli.

Jag har aldrig varit i Polen förut i hela mitt liv. Förrän nu.

Dumt av mig. Min pappa föddes där, han reste dit många somrar och kom hem brunbränd, lite skäggigare och med väskan full av polsk korv som alltid fick ockupera kylens nedre del. Alla grejor i kylen smakade korv efter ett par dagar.

Jag har aldrig varit här. Och det gör mig ledsen.

Jag ser en del av min far här som jag inte kände till förut, och så en annan del som jag kände till men inte fattade.

All skog, till exempel. Pappa älskade mörk, karg, barrskog. Här är det fullt av den, men inte på det där hotfulla, dystra sättet. Skogen här är lugn och fin. Man skulle kunna säga gullig. Jag fattar nu, det gör jag.

Och kläderna. Jag tyckte alltid pappa hade en skön stil. Beiga chinos, en t-shirt och en väst med massor av fickor. Keps på det och skor med kardborrar, av märket "Gepard".

I Hagsätra, där han bodde och där jag växte upp, såg gubbarna helt annorlunda ut, men här ser jag många som ser ut som han. Pappa hade fortfarande massa Polen i sig inser jag vemodigt.

Jag ser honom plötsligt överallt.

Ännu vemodigare är det hos Jurek och Hela - min farbror och hans fru. De pratar ingen engelska. Eller, jo, Jurek pratar litegrann. Han visade mig boken han lärt sig sina engelska fraser ur. Bladen är gulnade och alla har tappat fästet från boken så de ramlar med i knät när man slår upp den. En mening lyder "I wish to send a telegram", en annan "No, we don' have any".
Jurek har aldrig hört hur dessa ord ska uttalas. Han vet bara hur de stavas. Det gör att hans engelska stundtals är obegriplig.
Jag försöker förstå och han blir lite frustrerad och upprepar sina hemmasnickrade meningar och slår med handen i luften och ibland avslutar han med en suck och ett "dobre..." som jag vet betyder "bra" på polska.
Det är ungefär allt jag kan på polska.
Kommunikationen mellan oss är ett problem.

Jurek och Hela bor i en pytteliten tvåa. Allt är gammalt och nedgånget men rent och prydligt. Överallt står det modellflygplan som Jurek byggt uppradade. På hyllor, i vitrinskåp och bland finporslinet. Han har till och med hängt upp ett par i lampkronan.
"My hobbies" säger han. "My hobbies".
Han pekar på planen och på ett gäng militärtanks som han också byggt ihop, som står på rad framför tvn.

Hela har ont i knäna och går aldrig ut. Hon vaggar fram och tillbaka sakta med sin rollator och talar för sig själv. Hon sliter i köket med att trolla fram den ena rätten efter den andra. Alla rätter är feta, majonnäsiga, stekta, flottiga eller torra. Men de är många och Hela lagar dem omsorgsfullt. Hon tillbringar hela förmiddagen i köket, minst fem rätter dukar upp till middag. Jurek slår upp vad de heter i ett lexikon.
"Patty" säger han och pekar på små piroger.
"Dumplings!" utbrister han och pekar på friterade jordgubbar.
"Dumplings" skockar han igen och fnissar som om det är ett roligt ord. Det kanske det är, på polska.

Sedan insisterar Hela på att ge mig en ring med en blå sten. Hon pratar länge på polska med len röst. Hon ser mig i ögonen hela tiden och jag begriper inte ett ord. Men jag fattar att hon verkligen vill ge mig den där ringen och jag blir väldigt rörd. Jag kramar om henne och hon kysser min kind.
Jurek säger att Hela tycker att jag liknar pappa.

Jag känner mig alldeles vimmelkantig av deras hem som är så grått, deras generositet trots att de inget har och alla foton av pappa som plötsligt läggs framför mig.
Brunbränd pappa som campar.
Glad pappa som poserar framför en Audi
Nyvaken pappa utanför ett tält och pappa som hänger lite omotiverat framför en kanon. Jurek måste tagit bilden, han gillar ju kanoner och tanks.
Det är pappa och det är samtidigt inte pappa. Jag ser att det är han, men det är inte helt och hållet min pappa. Han ser så annorlunda ut.

Jag ser en gammal, sliten Casio-klocka från 80-talet på en byrå och känner igen den. "From Izydor?" säger jag. Jurek blir glad. "Yes! Present of Izydor!" säger han glatt och tar upp det lilla uret. Han sätter det på armen.

Han finns överallt. Det är tröttsamt och jag somnar snabbt första natten. Jag tänker lite på att det bara tar en timme med flyg hit, till Gdansk, men inte förrän nu, när pappa inte längre kan visa mig sitt liv, har jag tagit mig hit. Men jag orkar inte tänka den tanken ut, så jag somnar istället.