Boats 'n hos

Step Brothers. Känsliga grejer.

Komedier är nog, på det stora hela, det känsligaste samtalsämnet som finns, näst efter politik.

Man ska vara försiktig med att diskutera komedier med någon man tycker om.
Det kan bli bråk.
Missförstånd.
Man ser på varandra i ett annat ljus, plötsligt.
"Eh. Han tycker alltså att det är roligt när Steve Carrell blir nedspydd av en tjej i bilen..." till exempel.
Eller "Eh. Du skrattar alltså åt Monty Python..." och sedan växer avståndet med raketfart.

Step Brothers alltså. Nu tar vi det från början. Filmen är rolig. Många goda skratt. Det kan vi alla enas om.
Jag menar - Will Ferrell och John C. Reilly som 12-åringar i två fyrtioåriga mäns kroppar. Det är kul ju. De blir styvbröder när deras föräldrar "får ihop det" och tvingas därmed bo ihop, växa upp och så småningom släppa taget om föräldrarna, typ trettio år för sent.

Det är kul. Väldigt kul. Bara det att de två styvbröderna startar ett rapband och sjunger "Boats 'n hos". Bara det gör filmen absolut sevärd.

Men sen är det det här med luckorna. Ska man bry sig om dem? Som varför två vuxna män som bott hemma hela sina liv beter sig som infantila 12-åringar? Som att lycka och framgång bara är en armslängd bort, om man bara läggen manken till? Eller det här med att alla skilsmässoungars största dröm är att deras föräldrar ska bli ihop igen?

Ska man bry sig om sånt, eller ska man liksom bara acceptera och garva vidare?

Det är här komedibråken kommer in. Å ena sidan "men det är ju bara en komedi - det är ju kul ju" och å andra sidan "berättarteknik blah blah tillrättalagt och trovärdighet blah blah".
Är det förresten okej att skratta åt åtskilliga könsskämt och allehanda andra jokes som går ut på att män ser annorlunda ut, kroppsmässigt, än kvinnor? En annan het potatis.

Ja, det är helt enkelt såna här diskussioner man får försöka undvika vid frukostbordet, om man inte är förtjust i äktenskapliga kriser.
Komedier alltså. Rena minfälten.