Män i tweed och kvinnor med pärlhalsband är som ett ömt slag över munnen.Ungefär.
Om man gillar sånt, och det finns det ju de som gör, uppenbarligen.
Orden är egentligen Mattias, som gav Brideshead Revisited det betyget igår. Och det kan jag beundra honom för.
Jag gillar artiga män i tweedkostym, stiff upper lips och svala kvinnor med putande läppar. I alla fall på film, och filmversionen av Brideshead Revisited innehåller allt det, och mer därtill.
Faktum är att den är rätt så bra! Det som förvånar är att Emma Thompson är så dålig. Det är lite för mycket darr på rösten, överdrivna gester och teatraliska utfall. Jag hatar teatraliska utfall. Synd - och märkligt - när de andra skådespelarna lyckas så bra med sina återhållna känslor, sina manners och sina subtila betoningar med undermeningar kokande av åtrå och begär.
Faktum är att i denna filmversion, som alltså mer tar fasta på "triangeldramat" mellan Sebastian, Charles och Julia, också betonar familjen Flytes religion och vilka hinder/stöttepelare/konsekvenser denna har. Det är bra. Det funkar, för mig, över förväntan och jag ser historien i ett annat ljus. Det här handlar inte bara om begär och lusta, utan också om den uppsättning regler och rättesnören man målar upp för sitt liv, och hur dessa inte bara stjälper ibland utan också finns där för att hjälpa.
Jag fattar den aspekten av historien lite mer nu, skulle jag vilja påstå. Och det är ju faktiskt ett gott betyg till filmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar