NYTT DATUM: 26 april!

Nytt datum för Ztv-programmet: 26 april. Det är spikat nu. Programmet heter fortfarande Popfakta. Nej, Bubble Boy har inget med saken att göra. Men bilden är fin.

Barnuppfostran i förorten

Butiken All Ting i Högdalen har "50-70% på allt". (Vill man fynda klockor med grisansikten, smink av märket Sabina eller hundra meter vaxduk så vet jag ett bra ställe).
Liten kille, typ tio år, med för stor jacka som det står HÖGDALENS IF på, står vid kassan. Kassamannen säger "Har du spelat match? Förlorade ni?". Lillkillen säger att de förlorade med tio-noll. Kassamannen säger att han "borde skämmas". Lillkillen bortförklarar sig med att motståndarna var ett år äldre. Spelar ingen roll, säger kassamannen strängt. Du ska skämmas. Tio-noll. Shiiiish.
Oj. Livet i förorten är sannerligen mer uppfriskande hårt än jag vill minnas.

Extas. Plus återuppstånden Elvis.

Tillbaka från Dollykonserten. Mycket bra. Förutom ett förvirrande nummer som involverade en återuppstånden Elvis var allting femstjärningt. Kvinnan är ett proffs.
Jag var där med mamma (iklädd Dolly-tröja från Dollywood), hennes snubbe (skinnväst med fransar) och min kompis Fia (läderjacka, 70-talsjeans och scarf). Jag (rutig skjorta och snusnäsduk) köpte två t-shirts och hade kunnat tänka mig en tredje. Jag drabbas alltid av köpyra, har det efter mamma. Hon köpte också två t-shirts och ställde till en scen när Dollymuggarna visade sig vara slutsålda i pausen.
Köpyra, som sagt.
Imponerades för övrigt av att Dolly spelar blockflöjt. Det gjorde jag med, i tvåan, så jag vet hur svårt det är. Men framför allt hur mesigt det är. Det kräver sannerligen sin kvinna att hotta upp ett sådant instrument.

Alla dessa medelålders män

Filmen Wild Hogs. Fyra medelålders män tycker att deras liv är inrutat. De inser att lösningen heter en veckas motorcykelsemester, med lite slagsmål, lite nakenbad och lite flirt.
William H Macy spelar en programmerare som bär runt på sitt eget bajs i en plastpåse. John Travolta spelar tuff man i bandana, typ ledaren. Tim Allen spelar tandläkare som behöver kissa hela tiden. I en scen äter han smör. I en annan badar han näck och konstaterar att det är livet. Vi lever så konstlat nu för tiden. Martin Lawrence spelar hunsad man som efter ett rejält uppfriskande slagsmål med Ray Liotta inser att han måste säga emot sin fru mer. I en scen häller han senap och ketchup på två bikers.
För att åka motorcykel handlar ju, som alla vet, om att vara totalt fri och hitta tillbaka till sin manlighet. Som Peter Fonda (!) säger i slutscenen, där han dyker upp som superbiker.

FÖLJETONG: En trubadurs födelse. Del 7

Ytterligare en lektion, ytterligare ett steg närmare målet: att bli trubadur. Jazzhands pratar med Kennet efter hans sjunde gitarrsession.

Hur gick det?
– Om jag säger så här; just nu är jag jag typ bland de bästa i klassen. Jag och rejvtjejen ligger i topp! Gubben och kärringen, men framför allt kärringen, är sämst. När hon spelar så låter det verkligen för jävligt, hon trycker ned alla strängarna på en gång. När vi spelade upp för varandra sa läraren Janne "Du kör Metallica, du?" till kärringen. Till och med gubben som är hennes polare på nåt sätt skrattade då. Sedan första lektionen har jag velat skratta henne rakt i ansiktet så det kändes skönt att få göra det tillsammans med de andra. Hon bah "Jag får öva hemma, det är ingen idé att jag sitter här..." men jag sa "Nej, försök du!". På ett snällt sätt.

Vad gjorde ni mer?
– Vi pratade om Melodifestivalen. Janne ansåg att det är väldigt mycket 60-talsinspirerat nu. Inget illa menat med det, han konstaterade mest. Han ansåg att The Ark var bäst. Han hade sett en konsertfilm med Metallica i helgen. Det var väldigt mycket snack om Metallica när jag tänker efter.

Gubben var ju bra förut. Men inte längre?
– Gubben hade en grå t-shirt med stora, gröna pilar som pekade uppåt. Jag tyckte faktiskt den var snygg. En spinkig popkille hade verkligen burit upp den. Gubben hade den instoppad i ett par jeans med ett rött skärp.

Men gubben är alltså inte bra längre, du har gått om?
– Alla var rätt kassa, utom jag som rockade hårt. Fingerspelet fixar inte gubben och kärringen. Som gubben konstaterade "Det måste vara nåt med koordinationen". Jag hade övat mycket. Har fått ont i pekfingret, vilket har börjat hindra mig som fan. Nu har vi lärt oss A-moll och D-moll. De gör att vi kan börja gå över till låtar som What shall we do och Vyssan Lull.

Vad spelar du mer?
– Jag var med min vän på stan som påstod att mina låtar hade en dold kommunistpropaganda. Hennes namn börjar på C och hon skriver den här bloggen.

Hur långt anser du att du har kvar till trubadurmålet?
– Jag har kommit ett steg närmare på vägen. Nu behöver jag bara lära mig C och G7 egentligen, för då kan jag spela Balladen om Fredrik Åkare och Cecilia Lind. Kan man spela den så är man trubadur skulle jag vilja påstå. Den låten är trubadurernas trubadurers låt.

När får vi höra dig spela?
– Måste fixa lokal och såna där grejer. Vad finns det för bra pubar?

Pub Anchor?
– Neeeej, trubadurpubar! Mosebacke kanske? Jag vill ha min bild där. Du får fixa det åt mig. Du kan bli min manager.

Okej. Men jag tar 10%
– Okej.

Då måste vi ta promobilder på dig. Så snart som möjligt.
– Absolut. Tills nästa gång.

Skitgrej

Fan! Jag har ju en ny trubadurskola som bara väntar på att få läsas men bilden vägrar låta sig laddas upp. Uppladdas. Uploadas. Vad ska jag göra? Förlita mig på ordens kraft?
Nej.
Jag skulle också gärna visa en fräsch bild, unik kan man säga, från vår första studiodag. Tänk mörka träpaneler, vita bokstäver och ett David Letterman-skrivbord. Ja, det har succé skrivet över sig.
I morgon ska jag se Wild Hogs och nästa vecka ska jag se Teenage Mutant Ninja Turtles. Livet leker för oss filmkritiker.

Inspelningsdag nummer ett

Gillar producentlivet. Mobilen går varm, snack om scheman och logistik. Jag funderar på att börja bära dräkt nu. Har väntat på rätt tillfälle, jag tror tiden är inne. Har redan börjat köra på högklackat och halsband med berlocker.
Vad mer? Jag bör givetvis införskaffa Blackberry eller vad det heter (Blueberry? Bluetooth? Blacktooth?). Ska jag gå på GI-diet? Gör inte power-ladies det? Kanske yoga. Hett med yoga inom media. Bör också dricka kaffe. Men nä, där går gränsen. Inte kaffe. Så länge man kan få take away-te så räcker det. Eller? Kanske tar jag alldeles för lätt på mitt uppdrag.
Måste köra kjol i morgon. Obviously.

Intervju med producentlöftet C. Hainer

Hej Caroline Hainer, du jobbar just nu med ett program för Ztv. Hur går det?
– Bra. Tror jag. Vi ska spela in den här veckan, med start i morgon faktiskt. Jag är rätt spänd, även om jag nästa gång måste skriva in mig själv lite mer i manus. Nu håller jag bara i trådarna utanför bild och det får man ju ingen cred för.
Vad handlar programmet om?
– Uhm, jag vet inte hur mycket jag kan avslöja men de som följt Jazzhands en tid lär inte bli överaskade i alla fall. De lär känna igen sig i ton, jargong och ämne. Givetvis rör det sig om populärkultur. Och Cosbytröjan är med på en hörna. Men när är den inte med på en hörna?
Det är så trist när folk ska verka viktiga och svarar "Jag kan inte yttra mig".
– Meh! Jag kanske bryter nåt kontraktsbrott då! Inte vet jag! Men jag har ju sagt att det är populärkultur och Cosbytröja som gäller. Och att det blir ett jätteroligt program. Folk som läst manus eller på något sätt varit involverade håller med. Det blir en skrattfest utan like. Minns var du läste det först.
Jaja. När sänds det nu igen?
– Den 18:e april på Ztv.
Och det heter...?
– Popfakta.

NYINKOMMET FAKTA: Sändningsdagen är ÄNDRAD till den 26:e april!

Observationer i den undre världen

Observation på stan - den nya tiggarstilen som tagit över bland lodisarna. Den är böneställning som gäller nu. Man står på knäna och håller upp sin hand eller papperskaffekopp. Det är det nya. Såg ungefär tre stycken som körde den tekniken längs Drottninggatan och ett par till i närheten av tunnelbanestationerna. Snart kommer det stort. Minns var du läste det först!

Kollega i blåsväder

Bon-kollegan Anders Rydell har hamnat i blåsväder. Hans redogörelse för varför frireligiösa människor är köttsligare än andra har retat bland andra Kristi Brud.

Är det alltså lättare att förföra en frikyrklig tjej än en ateisttjej, Anders?
- Haha. Det beror ju lite på vem man själv är. Men om man vet hur man ska gå tillväga så är det enkelt att förföra en frikyrklig tjej, det gäller att göra det på rätt sätt. Det vill säga använda andra koder för hur man beter sig, vad man säger och vad man berättar om sig själv. Det handlar om att på ett sublimt sätt antyda saker som den andra personen önskar sig. Men i regel så är det väl inte svårt att förföra någon människa nu för tiden. Alla vill ju bli förförda.

FöLJETONG: En trubadurs födelse. Del 5 och 6

Blivande trubaduren Kennet Sälling har haft ytterligare två gitarrlektioner sedan vi senast hörde från honom. Vad har hänt?
– Mycket! Har haft mitt första framträdande, har haft sönder min första sträng...

Vänta! Vi får ta det från början. Hur var senaste lektionerna?
– Jag hade försökt göra ett eget gitarrfodral vilket resulterade i att jag klippte sönder botten av gitarrkartongen. Så när det var dags för lektion tänkte jag "Ska jag ta gitarren i boxen eller den trånga, fula gitarrkassen?" Problemet var att fodralet jag sytt ser ut som en pyjamas för en orm ungefär så jag tog kartongen, och slängde ned stämgrejen. När jag kom fram såg jag att jag hade tappat stämgrejen på tunnelbanan! Men det ville jag inte säga till klassen så jag sa att jag hade glömt den. Men lektionen senare erkände jag. Gubben hade en ny stämgaffel nämligen, han gillade inte sin gamla så han hade köpt en ny precis som min.

Det kanske var han som snodde din gamla?
– Kanske. Inte omöjligt. Han såg lite klurig ut.

Hur gick det på lektionen då?
– Jag hade i övat jättemycket innan så jag sopade verkligen banan med panchokärringen! Hon hade även fått låna en gitarr, hon har dumpat sin gamla loppisgitarr nu och fått låna sin dotters. Grejen är att det var en mer riktig gitarr och det lät lika för jävligt när hon spelade på den. Panchot har nått en nivå och det verkar inte som om hon tar sig vidare därifrån. Nu vet jag vad gitarrläraren heter förresten.

Vad?
– Janne! Och hon jag brukar snacka med som är relativt normal heter Diana. Då tänker jag direkt på onda kvinnan i V men däremellan finns det inget samband vad jag förstår. Det går ett barn på kursen också, typ fjorton, femton. Hennes lillasyrra är alltid med. Eller hennes morsa och lillesyrra. Eller hennes farsa och lillesyrra. Det finns en lillgammal mespropp också. Lite socialt missanpassad som går nån musikutbildning. Janne sa "du som går musikutbildning kan väl sjunga lite". Så sjöng hon och det lät för jävligt. Hon är alltid fint klädd. Sån som snobbiga vuxna vill ha som barn men som normala vuxna skulle säga "var normal, gör lite revlolt" till.

Vad har ni lärt er?
– Vi har börjat ta G. Det är ett av de finaste ackorden, men för mig är det fortfarande svårt att växla. Fingerspelet har börjat utveckla sig mer. Nu slår man med tummen och skiftar med den beroende på ackord. Lite svårt att förklara, men det är avancerat. Kärringen och gubben har skitsvårt för det. För kärringen är i och för sig allt svårt. När det kommer till fingerspel är det verkligt svårt för gubben, det känns skönt.

Hur var det med dina framträdanden?
– Just det! Jag spelade Flickan i Havanna för Lola på en efterfest. Sjöng också. Har även gjort ett internationellt gig kan man säga, ett webgig. Vad är ett finare ord för webgig? Jag spelade in på mobilen och skickade till morsan i Thailand. Alltså hon är där på semester. Farmor var också förbi här förra veckan, hon hade varit och hälsat på någon på Rågsveds korttidsboende. Hon ville höra mig spela så då spelade jag Flickan i Havanna - såklart - men även I natt jag drömde. Jag körde hela repertoaren. Farmor tyckte jag var jätteduktig.

Andra nyheter?
– Min första sträng har gått! Lina satt och lirade loss ordenligt. Sedan när hon la den ifrån sig gick strängen så hon åkte och köpte en ny. Sedan satte vi dit den. Jag påstod att den satt fel så vi ändrade den. Men då gick den sönder igen så jag ska ju bara knipa.

Kanske.
– Jag måste dementera en grej du har skrivit förresten. Har sett ibland att du skrivit fel. Det här med att läraren skojade om växthuseffekten, det stämmer. Men det var inte för att det var kallt i rummet utan för att det var kallt ute. Det kan folk uppfatta som att ABFs lokaler är kalla och dåligt skötta. Det är fel. Skriv "Obs! ABFs lokaler är inte kalla!"

Okej. Är trubadurlivet är ett nåbart mål?
– På det hela taget känns det inte så motigt längre. Jag har förresten en förfrågan till svenska folket: jag har försökt leta efter klassiska, sköna texter och gitarrnoter på Internet men hittar inget. Kanske lite Cornelis, lite lite snapsvisor typ Helan går. Jag trodde det skulle vara hur enkelt som helst! Finns hjälp? Vet nån hur jag får tag på Oh oh oh Tjejer-låten till exempel?

Men det här med fodral. Du har ju faktiskt blivit erbjuden ett fodral av en av Jazzhands läsare, Johan!
– Ja, och det är ju verkligen jätteschysst. Jag har bara avvaktat det hela tills du skulle komma hem. Men det är härligt att känna stödet från svenska folket. Utan er skulle jag bara vara hälften så bra som jag är nu. Och Johan ska veta att närhelst jag har ett gig i framtiden så har han alltid en given plats på första parkett. Kommer alltid stå överst på gästlistan.

Separated at birth?

Enligt My Heritage är jag till 88% lik Patrick Swayze, samt en dam vid namn Delta Goodrem. Jag skulle säga till 75% men vad vet jag.

Steget bakom

Ligger efter med precis allting. Artikel som ska vara klar tills i morgon (Cillian Muprhy, den lille muppen), artikel som ska vara klar till måndag (Danny Boyle) och så cosbytröjor som ska inhandlas däremellan.
Ja, det kan verka out of place men cosbytröjan är en vital del i mitt tv-program. Alla som har Ztv markera 18 april i kalendern. Typ 21.00.
Men mest av allt ligger jag efter med Heroes. Nu har jag i alla fall sett näst sista avsnittet. Fler frågor än svar, kan man säga. Den främsta frågan är väl varför jag inte satt igång med Murphy-texten ännu trots att deadlinen är typ tolv timmars sömn bort. Nej, istället sitter jag fastklistrad vid en viss sida, redo att möta sista Heroes-avsnittet för den här gången. Funderar på en till kopp te istället för att fundera på passande rubrik på surkarten Cillian.
Vad är det för fel på mig?
Tror jag behöver semester. Har hört att LA är fint så här års.

Häftigt drag på kontoret

Ska skriva om en feministkulturfestival. Ringer arrangören. Hon svarar "alla" på frågan om vilken artist hon mest ser fram emot. Hon svarar "allt" på vilken punkt på programmet man inte ska missa.
Varför gör folk det så svårt för sig själva? Jag menar inte att mediaträning är en absolut nödvändighet, men please, tänk lite, lite, lite jazzhands när "media" ringer så blir allting mycket lättare och artikeln bättre. Note to future kändisar och arrangörer.
Citat som Sebastians "Jag gav 150 % så nu måste jag ge 175% för att toppa det" (dagsfärskt!) är till exempel ett bra sätt att få mer uppmärksamhet och utrymme i tidningen på.
Just sayin'.

Livet i såpbubblan

Felbedömning från min sida? Får se i morgon då jag, precis som idag, tackat ja till att jobba hela dagen. Trots Ztv-grejen och diverse deadlines. Och jet lag. Dammit, I need a semla!
Men så är det. Man kan inte hänga med magiker varje dag heller.

Okej, så det här med Kanal 5. En jättemänniska och en minimänniska åker runt i Sverige tillsammans och provar gemytliga saker, skitglada över att de fortfarande har lite kändisskap att glida runt på, även om den begränsar sig till Sweden. Kanske är det roligt, vad vet jag, men när jag ser bilderna blir jag lite sorgsen inombords.
Jag får också mail från Richard Kiel själv, alltså Jaws. Jag intervjuade honom, vi kom bra överens. Han bjöd mig till hans hus, sa att jag kunde få simma i hans pool om jag ville. Han har skrivit en bok som heter "Hur man lyckas i business genom att använda de kristna principerna". Ordagrant översatt.
Så nu kanske ni fattar att jag blir lite sorgsen och beklämd när han, med en liten dvärg i släptåg, hakar på ett diffust tv-erbjudande från Channel Five in Sweden som innebär free resa, köttbullar och the joke is on them.
Men vad vet jag? Kanske är det kul? Fick ett till mail från jättemannen idag. Han frågar vad jag tycker om deras freakshow (han skriver inte freakshow).
Tja, vad säger man?

(PS. När vi ändå snackar om sorgliga halvkändisar känns en bild på Bubble Boy passande)

Sömnen är min vän och fiende

Jag ser ut som sju svåra år men annars är det okej. Sånt får man ta när man är en jetsetter som mig. Men man ska däremot inte behöva låta sin blogg hamna i skymundan bara för att man åker till LA hit och dit för att umgås med magiker. Nu ska det bli andra bullar av. Bloggbullar. I morgon blir det total uppdatering med trubadurskolan och cosbytröjan (ja, det finns nyheter även där).
Och jag har slutat med semlor nu. Sista idag. Promise. Nu är det nya tider.

Det magiska slottet

Äntligen! Besökte Magic Castle i LA - en "members only"-klubb i Hollywood som består av ett slott fullt av magi. No, really. Tre eller fyra våningar, massor av dolda rum, konstiga trappor och gångar. En matsal. Ett par scener där man kan se trollerishower, och så massor av barer. Man måste vara uppklädd, visa respekt för utövarna av magi. Det roligaste var alla "up-and-close"-grejer, där man sitter vid samma bord som magikern och ser honom göra tricksen mitt framför ögonen. Mina vänner pekade på mig hela tiden när trollkarlarna/illusionisterna/magikerna frågade efter frivilliga eller nån som väljer nåt kort ur en kortlek. Trodde inte att jag var trollerifan, bara Potter-fan men lo and behold, nu ska det bli trollerilåda av!
Hemma tisdag. Har ett dygn resande framför mig. Mer info senare. Nu ska jag skaka fram dollarmynt ur örat.

Rörande, filmiska LA-ögonblicket

Det är kylig kväll i LA, och affärerna är stängda förutom drugstoren Rite-Aid. Där inne är det sådär filmiskt ljust och lugnt. Man spelar mystisk easy listening, och kunderna är ett axplock ur Beverly Hills-floran. Jag plockar på mig billiga lipgloss, lite godis och en tidning i lugnast, möjliga takt.
Framför mig i kassakön står en liten man i kostym, kanske sextio år, som köper ett rosa födelsedagskort och ett presentkort på femtio dollar. Det är både sorgligt och rörande, tänker jag. Som att ge någon ett presentkort till ICA eller Apoteket. Visst kommer man använda det men ändå?
Han iakttar kassören med nästan skeptisk noggrannhet när han aktiverar kortet genom att dra det genom någon liten maskin. "Dra det igen nu, så jag ser att pengarna finns där!" säger kostymfarbrorn. "Vaddå? Det kommer inte synas. Du har kvittot där på att pengarna finns", svarar kassören som är en stor mörk man med guldtänder. Också han ser ut att vara castad i den här kvällens LA-film.
Kostymfarbrorn freakar ur. "Jag ska ge bort det i present, jag kan inte ge henne ett kvitto! Jag måste veta att kortet funkar!"
"Kolla på kvittot", säger kassören. "Allting står där".
Kostymmannen jämför en lång rad med siffror på kvittot, och kollar om de matchar med hans lilla presentkort. Jag står bakom honom och liksom låtsas att jag är osynlig och helt okej med situationen. Uppenbarligen är det väldigt, väldigt viktigt för mannen att det här blir rätt. Det är okej.
Mannen säger att han är nöjd, och ber om ursäkt. Kassören muttrar och tar hand om mina varor.
Då kommer filmen igång på riktigt. Lilla farbrorn i kostym ber mig och hjälp. Han visar kortet som han köpt: ett rosa kort med TO A DAUGHTER på, och säger "Kan du hjälpa mig att skriva det här? Jag vet inte vad jag ska skriva. Hon är mitt dotter, men jag vet inte vad jag ska skriva så att det blir rätt".
Han visar vad som står förtryckt i kortet. Någonting om en lovely daughter. Jag föreslår tafatt att han ska skriva att han är stolt över henne (äkta Hallmark!).
Men hur ska jag skriva det? säger han. Säg hur jag ska skriva det, snälla.
Jag säger "Jag är stolt över dig".
Han funderar en sekund och säger "Först skriver jag hennes namn". Han skriver "Dear Nicole".
Han checkar med mig om det är okej att skriva "I will always be your daddy" först.
Jag okejar.
Han skriver att han är stolt över henne. Han vill att jag kollar, så att det ser rätt ut. Han frågar vad han ska skriva mer. "Hon är mitt dotter, det får inte bli fel" säger han.
Jag föreslår "Jag tänker på dig idag, på din födelsedag" men det faller inte i god jord. Då föreslår jag, på mesta, möjliga, USA-vis att han ska skriva att han älskar henne. Detta chockar honom lite och han suger på karamellen ett tag. "Tror du det blir bra?"
Jag säger att jag tror hans dotter blir glad över att höra det från sin pappa på sin födelsedag. Han ser lite förvirrad ut men fattar sedan pennan och ber mig övervaka medan han skriver "..and I will always love you. From your daddy".
Sedan visar han mig kortet för godkänning och jag har tårar i ögonen vid det här laget för hela grejen är liksom som en scen i en film som visar upp alla fäder och deras probelm med att säga det rätta till sina döttrar, fast de gärna vill. De som inte fattar att det bästa är att bara säga det, utan omskrivningar. De som darrar vid bara tanken.
Hon fyller 22 berättar han. Hon är allt jag har. Jag ska bjuda henne på middag nu.
När jag tänker på att hon får det där kortet och ett presentkort på Rite-Aid börjar jag gråta. Men inte förrän den lilla farbrorn, som tackar mig genom att skaka min hand, fråga efter mitt namn och presentera sig som Bijou, lämnar mig vid utgången till Rite-Aid och går mot parkeringen.

På förekommen anledning

Trevligaste intervjuobjekt ever: Jason Lee, Keri Russell och Maggie Q (MI3-tjejen. Stor i Kina tydligen). Alla var snälla, glada och tjejerna fnittrade som om vi gick i femman. Det var underbart.
Otrevligast alla kategorier: Fredrik Reinfeldt. Utan tvekan. Typ enda gången som jag avslutat en intervju innan utsatt tid. Men inte med ett "dra åt..." som jag borde.
Obegripligast: Johan Staël von Holstein. Citat i urdrag: "Om du kan tjäna en tia extra så finns det ett barn i Afrika som skulle vara jävligt glad för den tian, så det är din förbannade plikt att ta den tian!"
Flest skratt-per-minut: Emma Wiklund. Garvade efter varenda fråga. Och efter varje svar.
Flummigast: Denzel Washington. Fråga: "Tror du att vi kommer kunna resa bakåt i tiden?" Svar: "Vad är det som säger att vi inte redan har gjort det?".
Överaskning: Ben Stillers totalgråa hår, Adrien Brodys näsa (dude, stor snok!) och Ben Afflecks extremt trevliga sätt.
Easy-going: Jason Lee (gillar Sverige), Nalle Knutsson (gillar media), Ben Affleck (enbart tacksam, tuggar tuggummi).
Knepig: Jennifer Aniston
Pratar mycket men säger ingenting: Andreas Wilson, Carola, Marcus Schenkenberg

Alla dessa idioter

Intervjuerna är över. Såg både galne tysken Frank och den feta fransosen Henry i cosbytröja i väntrummet, och frös till is. (Re-cap: Frank är mongot som frågade precis alla i 24 "WHERE IS ZE GAS?" och Henry droppade "Do you think comedy will always be popular?" under intervjun med Ben Stiller.)
Lyckligtvis var de inte i min intervjugrupp. Pew!
Då återstår bara en hysterisk italienare/italienska tänkte jag. Det är alltid tyskar, fransmän eller italianos som pajjar hela set-upen. Jag är ledsen men det är sanningen. Jag har varit med för många gånger för att kunna kosta på mig att ta bladet från munnen och lägga fram sanningen som den är: i intervjusammanhang ska man alltid undvika tyskar, fransmän och italianos. Det är ett faktum.
Mycket riktigt hamnade jag med en italiensk tant i min grupp. Hon hade en beanie på sig under hela eftermiddagen. Höll på att strypa henne. Allvarligt, jag knöt fingrarna i fickan. Höll på att skrika obsceniteter. Åtminstone säga till henne. Men vad skulle jag säga? Sluta fråga saker?
Som alltid tar de över hela intervjun och leder in den på pinsamma, osammanhängande och allmänt skumt, dåliga spår. Hon frågade Jane Fondas son var han stod i frågan om articifiell insemination (?!). (Detta har givetvis föga att göra med Danny Boyles scifi-film vi är här för att diskutera). Hon frågade honom sedan om han var katolik. Också helt out of nowhere. Han sa nej. Hon bah nej, jag tänkte väl det.
Hon frågade Chris Evans om han var "grön eller röd eller humanitär". Först var det ingen som fattade vad hon sa. När vi fattade så begrep vi ännu mindre vad hon ville. Han också. Han missförstod nog frågan (who didn't?) men svarade artigt att alla måste hjälpa till så gott de kan annars försvinner vår planet. Typ. Då frågade hon om han tyckte månen var viktigare än Internet och varför amerikaner gillar så dumma filmer. "Bara fransmän ser bra filmer".
Jag hamnade på fel fot med Cillian Murphy vilket gjort mig olycklig. Jag tänkte inleda med att vara trevlig så jag bah "Du har tappat lite av din irländska accent!" och han bah "Jag tror knappast att du är en expert på det ämnet".
Skitdag. Plus att jag är trött.
NOTE TO MR. MURPHY: I have a BA in English, I have taken courses in dialects AND I have lived in Belfast for a year."