Galapremiär (?) av Teenage Mutant Ninja Turtles igår. Fullt av barn och C-kändisar. Jag blev glad för att jag lyckades pricka in Ankie Bagger. Inte glad över att få se en film i hennes närvaro, nödvändigtvis, men att jag lyckades komma ihåg vem hon en gång var. Det betyder att man har levt.
Runar kom. Fast utan son! Det tycker jag var kul. Han kom för filmen, helt enkelt.
De där kulturmänniskorna från Agenda kom. Eller vad det där jobbiga debattprogrammet nu heter. Mosaik?
Ja, frågan man ställer sig är ju varför. De som har barn kan man kanske eventuellt förstå. Fast ändå inte. Hade de väntat fem dagar hade de kunna gå med kidsen och se filmen på bio utan att barnen fått skvallertidningsblixtar i ansiktet.
Filmen? Ja, recension kommer i City på fredag. Kan i alla fall avslöja att jag på nåt sätt uppskattade att sköldpaddorna kallar varandra dude hela tiden. På svenska alltså, den var dubbad. Jag är ju, som bekant, svag för fåniga anglocismer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Filmen har fått väldigt bra kritik i USA. Vem hade satsat pengar på det?
Verkligen! Och verkligen?
Don't have a cowabunga, man.
Eller vad sägs om den här ordvitsen (straight outta TMNT) "varför köra half-pipe när man har hela kloak-röret?"
En fråga: Varför gör de film på en franchise där alla som gillade de gamla sköldpaddsleksakern numera är i typ 20 års åldern? Jag lekte med Turtles när jag var liten, men jag vill INTE se detta, eller jo.. lite kanske ;)
Jag undrar samma sak. Hade det varit fler referenser till gamla tider, och kanske en liten Vanilla Ice-rap med hade jag rekommenderat filmen till mina vänner. Samt lillebror.
Skicka en kommentar