Har aldrig förstått franska chansons. Har aldrig förstått Rickard Wolffs fäbless för att översätta sådana, och talsjunga fram dessa överdramatiska (eller bara konstiga) små berättelser om gatuflickor, män som ligger för döden, soldater eller vad det nu kan vara. Och jag har gjort ett hyggligt försök. Jag ägde till exempel under en kort period hans chansons-skiva, jag lyssnar på Scott Walker och jag var i Paris förra helgen.
Men inget. De rien. Jag har förblivit oupplyst.
Tills idag då jag möjligen börjat närma mig chansonens gåta. Hemligheten är denna: det är inte alls överdramatiskt, det är på riktigt.
Liksom Carrie blir helt perplex när "ryssen" börjar läsa dikter för henne, och fylla lägenheten med rosor, så blir jag också helt förvirrad när någon sjunger "Gjädjeflickan i gränden står, hon hör en melodi som är hennes egen". What?
Men idag såg jag La Vie en Rose (La Môme på original), historien om Edith Piaf. Kvinnan var galen, fullständigt loco, men, som hon skriker i tid och otid under något av sina raserianfall, "Je suis en artiste!!!". Exakt. Kvinnan lever som hon lär. Och sjunger som hon lever. Tår i ögat på slutet? You bet. Recension i City på fredag.
2 kommentarer:
Oavsett vad man tycker om franska sångerskor till att böra med så måste det ju sägas att Rikard Wolff är en av de största gåvorna till svensk musik någonsin! *nynnar på "Pojken på Månen och försöker låte bli att nynna på *Vackra Pojkar, Vackra Män"* :P
Eller så är Rikard Wolff kanske inte det PRIMÄRA exemplet på chansons. Utan på svensk talpop. Den intellektuelle mannens rapmausik?
Skicka en kommentar