Bara ett par rader om kvällens REM-konsert. Tredje i ordningen för mig, och tyvärr också på min egen, privata ranglista.
Men, några highlights: Michael Stipe robotdansar, Michael Stipe gör jazzhands och Michael Stipe gör det där danssteget där man vänder sig om och skakar på rumpan.
Det hela påminner mig om när jag såg dem på Vinterträdgården på Grand för ungefär elva eller tolv år sedan. Jag fick biljetter för att jag var med i deras fanclub. Inte många svenskar med, tydligen... Har jag nämnt att de var mins idoler under tonåren?
Nå.
Jag stod längst fram, och jag svär att Ken Stringfellow (inhyrd) vinkar till mig. Han vinkar ett par gånger under konserten, kanske ler han lite, jag minns inte. I alla fall så hänger han kvar på scen ett tag efter spelningen så jag säger hej. Följande konversation utspelas:
Ken: Hej.
Jag: Uhm. Är Stringfellow ditt riktiga namn?
Ken: Ja, det är det.
Jag: Verkligen?
Ken: Eh, ja.
Jag: Verkligen?
Ken: Verkligen.
Jag: Ah. Jag tyckte liksom att det lät fejk.
Ken: Eh. Jag vet inte vad jag ska säga.
Jag: Eftersom du spelar stringgitarr, tänkte jag. Stringfellow. På Stringgitarr.
Ken: Jag vet inte riktigt hur jag ska prata med dig.
Jag: Okej. Tack för showen. Det var jättebra. Hej då.
Ken: Hej då.
söndag 7 september 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag uppskattade också Michaels jazzhands. Är det inte underligt egentligen att Losing My Religion fortfarande får upp Svenne Banan på borden? Det blev ju helt bananers, även där jag satt. Jag antar att Losing My Religion fungerat som någon slags inkörsport för många i REM-träsket. Så även för mig, förvisso. Jag blev gladast av Rockville och Sweetness Follows.
Sa Stringfellow alltså "I don't really know how to talk to you"? Det är i så fall ett av det skönaste sätten jag hört att avstyra en underlig konversation!
Jag gillade Electrolite bäst. Och At My Most Beautiful, eftersom även jag är "cheezy".
Och better yet, Jonas. Han sa "I don't really know how to talk to you, M'am."
M'am!
Du borde svarat "Don't you 'Ma'm' me!" och vänt på klacken.
En fantastisk liten konversation. Men jag skulle nog ha frågat vad han gjorde utanför sitt lilla trams-Posies.
Skicka en kommentar