Frailty thy name is filmfestivalen!

Jävlar säger jag. Jävlar. Jag har två ord som sammanfattar den här veckan, det vill säga filmfestvalveckan; satans stress.

Jag får ingen direkt sympati när jag säger att jag är ganska stressad över att kryssa mellan biografer och samtidigt försöka hinna sammanställa ett fint manus till fredagens Face2Face/prisutdelning med Wong Kar Wai som jag, av okänd anledning, fått äran att hålla. Jag har i stort sett bestämt outfit, det är väl det enda som är något sånär spikat kan man säga. Och att jag måste tilltala honom "Mr. Wong" vilket jag tycker känns fint. Dessvärre har jag tvångstankar om att jag kommer att presentera honom som "Mr. Tom Kha Gai" och inte Wong Kar Wai nu. Det är As fel. Han började, sedan fortsatte han och nu har det banne mig satt sig.

"Våga! Gör det!" sa han, "det skulle ju till och med du tycka var kul, eller hur?". Fördelarna är många; 100% mer publicitet, skratt och sympati från publiken samt att jag skulle bli en levande skröna, jag skulle liksom bli 2000-talets "Kära örebroare". Tanken tilltalar.

Nackdelen är dock övervägande stor: filmfestivalens vrede. Jag vill undvika den. Helst.