Det har med en massa saker att göra, förstås. Som Dantes helvete. Olika nivåer.
Känslan av att "nåt kan hända" medan man själv är långt bort är jobbig. Nån kan ju dö, för bövelen. Minst.
Känslan av att vara helt utlämnad till andra är också irriterande; piloten i det här fallet, och flygplansmänniskor som säger "Flygningen är inställd, nej, du får vänta, det är inget vi kan göra".
Sen det här med hej då och man vet inte om man kommer se dem igen. Folket man säger hej då till. Hej då kan bli adjö när man reser bort.
Sen, om vi tar det en nivå djupare då, så dog min pappa på en resa och jag hann inte fram i tid.
Och så går vi ned i djupet ytterligare ett steg, och konstaterar att han också jobbade på båt vilket gjorde att man sa hej då till honom i tid och otid och hoppades att det inte skulle bli storm och hemska vågor och ond, bråd död till nästa gång vi skulle ses. När det skulle komma att bli, det visste man aldrig. Inte han heller.
Och resultatet? Tja, en slags ensamhetsattack, en smygande gråtpanik som går ut på att man är ensam i hela världen, totalstrandad nånstans och när man kommer hem är allt förändrat och alla man känner och bryr sig om har kommit på att de har det mycket bättre utan mig. Typ så.
Ska det här verkligen påverka en skön jobbresa till LA där jag vanligtvis har det toppen? Ja, det ska tydligen det, anser min hjärna. Men den ska passa sig, jag bussar terapeuten på den. Så det så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar