Det ar alltid fint att vara har. Hur jag an forsoker uttrycka det kommer det att lata pampigt och uppblast men jag gillar verkligen att vara har. Jag blir glad nar jag hittar, blir varm nar jag minns att "det ligger en bra pappershandel runt hornet" och far hora att restaurangen jag gillar ar en local favourite men sallan uppmarksammad.
Na.
Jag och Linnea ar bada Typ A-personer sa vi betar av alla vara favoritstallen i en galet effektiv takt, och kanner oss i det narmaste duktiga nar vi handlar och blir klara pa nagon slags utsatt tid och sedan star dar med klockan i handen och kassar i naven.
Idag kopte jag en obcent stor och dyr ring. Jag sag den och sedan kunde jag inte sluta tanka pa den. Jag som knappt anvander smycken. Den ar stor som en eremitkrafta. Jag har en eremitkrafta pa fingret. Jag ser det som en forlovningsring. Jag och LA. Forever.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Aaah vad harligt att hora om trivseln! Och vad skont att se att nagon annan ocksa far uppleva avsaknaden av det svenska tangentbordet. Man kanner sig onekligen som en analfabet ibland. Njut av LA, tjejen!
La, bah. Tacka vet jag att cykla västerbron i november, regnet piskar i ansiktet och det är punka på cykeln och man är lite sen till sitt konstiga jobb.
DET är livet.
....mitt i LA-stressen, och om du vill alltsa sa har du en utamning hos mig!
Utmaning alltsa, inte atamning. Mvh Analfabeten
Ny rad -> "Na."
hehe
Lägg upp en bild på kräftringen!
Skicka en kommentar