Tom i bollen

"Wrong car, why?"
"Tom Kha Gai"
Jag hade kunnat säga fel. Men det gjorde jag inte. En flaska mineralvatten exploderade i mästarregissörens knä, men det var ju å andra sidan inte mitt fel. Och det var okej eftersom jag vid det laget redan hunnit igenom alla mina frågor och satt och improviserade fritt.

Jag var blyg. Inte nervös, men blyg. Jag kände mig så liten bredvid honom. Men det upplevdes som vördnad, sa Git (festivalchefen) efteråt och hon verkade faktiskt genuint lättad över att det gick okej.
Själv har jag svårt att säga hur det gick. Visst, jag var där men jag vet inte. Det ligger lite bildmaterial uppe på filmfestivalens sida men jag känner inte igen mig.

Nu är jag bara så matt. Så himla matt. Rent fysiskt har jag ju inte gjort så mycket. Sett film och snackat, sittandes på en stol. Men ändå känns det som om jag just gått av ett plan som rest nonstop i en veckas tid. Känner mig trött, hungrig och groggy. Säkert törstig också.

Idag såg jag Australia, som jag blev positivt överraskad av. Mindre sentimental än väntat. Jag grät lite ändå såklart, eftersom jag ogärna missar en chans att gråta på bio. Och för att saker som stora, yviga kärleksgester rör mig, såklart.
Sedan såg jag Gilbert & George-dokumentären som sista film. Härliga farbröder. Jag blir konstigt nog inte så provocerad av deras konst, jag som annars hävdar att det inte finns mycket som retar mig mer än modern konst och Svenskt Tenn. Många fina citat. Uttrycket "delicious disasters" förekom.

En annan sak är att jag i natt drömde om en bok. Som jag i drömmen skrev eller i alla fall började skriva. När jag vaknade kände jag att jag kanske borde göra det. Nu har jag öppnat ett Word-dokument och skrivit första meningen, precis som i drömmen. Den lyder "Självklart skäms jag över det".