Mjukstart på filmrecenserandet, helt klart. Hoppas det håller i sig. Först Pans labyrint som är grym. Resulterade i en fyra för City och mitt livs första blurb i annonsen i DN idag. Under ett citat som inte är mitt, utan måste tillskrivas en clever redigerare ("Pantastisk!") står CAROLINE HAINER, CITY. Känns bra.
Filmen har ännu inte lämnat mig, kommer på mig själv med att tänka på den då och då. Scener som spelas upp i huvudet och hemskheterna (filmen är GRYMT brutal, småbarn, monster och fauner till trots) bearbetas långsamt och metodiskt av mitt undermedvetna. The sign of a good film! Mina varmaste rekommendationer, verkligen.
Nästa uppdrag är Little Children, också den strålande bra. Härligt! Det här med att recensera är en piece of cake. Skoja.
Men allvarligt, här är grejen: filmer med sex offenders. Långt ifrån jazzhands, jag vet. Men visst är det så att de antingen är riktiga creeps, som i slutändan visar sig vara gudsförgätna demoner och jordens avskum. Eller så är de missförstådda, egentligen snälla bara lite störda och man ska tycka synd om dem (tänk The Woodsman).
På den punkten är Little Children riktigt uppfriskande. Utan att säga för mycket blev jag på ett märkligt sätt glad över att filmens orosmoment sexförbrytaren Ronnie visar sig vara varken det ena eller det andra. Samtidigt båda sakerna på samma gång, Är det pretentiöst att kalla det mänskligt? Nyanserat är det i alla fall, rakt in i den så kallade gråzonen.
Jag är imponerad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar